Läkare mördare?

I. Kränkande häktning

Ett hjärnskadat barn har dött, och vid rättsobduktion har man funnit höga halter av smärtstillande (morfin) och lugnande (narkosmedel). Antagligen tillräckligt för att förkorta barnets liv. Om en patient är döende är det vanligt att man lindrar plågan med just smärtstillande och lugnande. Frågan uppkommer då, eftersom dessa läkemedel kan dämpa andningsförmågan och därmed vara farliga. Redan som ung medicinare fick man lära sig att det vore oetiskt att ta hänsyn till det. Det vore omänskligt att låta patienten vrida sig i plågor av smärta och ångest in i döden. Om medicinerna påskyndade döendet så spelade det ingen roll. Syftet var att lindra - aldrig att påskynda döden.

Så långt är nog allt okontroversiellt. Det är i kontakt med verkligheten som dessa principer utformas till praktiskt handlande.

Läkare har sällan nycklar till medicinskåp. Därför måste man kontakta en sköterska när man vill ordinera och administrera läkemedel. Har man talat med tjänstgörande sjuksköterska? Varför sitter inte hon inne åtminstone för medhjälp? Läkaren hade inte "hittat på" beslutet om att stänga av respiratorn själv. Det gör man under rondlika förhållanden tillsammans med övriga läkare och övrig personal, förankrar hos anhöriga. Det är en längre process som tar flera dagar.

Det är inte alltid så lyckat att "be anhöriga om lov/råd". De kan då känna att det är de som tvingas ta ansvar för livsavgörande ställningstaganden. Ytterst bör det vara läkaren som tar det ansvaret, där det ingår att både ha en känsla för vad föräldrarna vill och en förmåga att kommunicera svåra ting med dem. Alla läkare är inte så bra på det, men kan vara utmärkta läkare i övrigt. Ska man bre på och vara övertydlig i en förtvivlad situation, eller ska man uttrycka sig mera inlindat? Hur ska man hinna vara till hands i livets kanske svåraste stund för ett pat föräldrar, när nästa ambulans kommer med ett lika svårt fall?

Gränsdragning och förhållningssätt är så svåra att Socialstyrelsen inte velat/kunnat ge detaljerade instruktioner. Någon undervisning förekommer knappast. Här är varje läkare lämnad åt sitt eget omdöme.

Som ung läkare hände det att jag blev tillfrågad av cancerpatienter som låg på långvården och inte hade långt kvar om det skulle göra ont. Detta var det som man oftast oroade sig för inför den oundvikliga döden. Jag brukade svara att vi hade gott om lugnande och morfin hemma, och att vi kunde samråda om doserna: blev det för djävligt så ökade vi dropptakten så att man kunde slumra ett tag. Om patienten ville vara mera vaken så minskade vi istället. Alla blev mycket nöjda med det svaret. De var alla införstådda med att ett sådant förfarande i värsta fall skulle kunna förkorta deras liv med någon vecka, men ingen jag talat med har tyckt att det ens var viktigt. Flera kramade om mig och sa nåt i stil med "Gud så skönt, då kan man dö lugn!"

Det är en grannlaga uppgift att inte ge för mycket eller i otid, men inte heller för lite och för sällan. Båda felen är lika stora. Det är därför läkare behöver lång utbildning och praktik innan de blir bra. På en del hjälper inte ens det - det krävs något slags fallenhet eller talang också.

I detta fall slängdes en erfaren kollega i häkte i en vecka för att åklagaren bekvämare skulle kunna samla in bevis. Detta ingrepp i läkarens integritet står inte i proportion till behovet. Ett förhör med en undersköterska kan göra opåverkat av läkaren utan sådana kränkningar. Likaså insamling av journalmaterial.

Är det rimligt att en kollega som av allt att döma lagt ner ett stort och seriöst engagemang i barnets tillstånd och följt alla lagarnas och samvetets bud ska förnedras på detta sätt för att tydliggöra lagtolkningen? Det tycker inte jag. Det är skamligt!

Läs även andra bloggares åsikter om dråp, dödshjälp, häktning, kränkning, läkare, mördare

Jag har placerat min blogg i Bjärred på bloggkartan.se!