2009-05-31

Flyttar bloggen

Håller på att flytta bloggen till WordPress som har fler möjligheter än Blogger/Blogspot. Framför allt kan man kategorisera gamla inlägg så att de går att hitta under en viss kategori: bokrekommendationer, matrecept, vård, psykiatri-psykologi, osv. Det känns mera meningsfullt än att de bara lagras under den månad som de publicerades. Det finns också bättre funktioner för att publicera foton.

Den nya bloggen heter Ordinationer och finns på adressen http://ordinationer.wordpress.com/

Så surfa dit istället! Nya inlägg kommer endast att postas där. När jag är klar med kategoriseringen av mina inlägg där så kommer jag att frysa den här bloggen - stänga av kommentarsfunktioner etc.

Det tar ett tag innan Google hittar inläggen på det nya stället, och gamla prenumeranter får nyanmäla sig. Det är nackdelar men jag tror ändå det är värt besvären. Hoppas ni tycker det också.

2009-05-24

Politikens kackerlackor och radhusträdgårdar

En bra bok om radhusträdgårdar har nyligen kommit ut. Det är Christel Kvants Personliga radhusträdgårdar.

Där finns många olika trädgårdar beskrivna i bild och text. Men inte bara det. Den samhällssyn som präglade framväxten av radhus och trädgårdsstäder beskrivs också.

Radhus är ett ganska nytt påfund.

Industrialiseringen under 1800-talet ledde till stora folkomflyttningar från landet in till staden. Arbetarna var fattiga och levde under miserabla förhållanden.

Lenin var på besök i Sverige och visades runt i de nybyggda radhusområdena. Han var inte imponerad. Istället för trädgårdar, tyckte han att arbetarna - proletariatet - skulle ägna sig åt politik och revolution.

Kolonirörelsen hävdade att arbetarna behövde frisk luft och kanske framför allt möjlighet att odla sina egna grönsaker.

I samma anda diskuterade man bättre bostäder för arbetarna. På många håll spreds idéer om trädgårdsstaden - ett sundare boende än de överbefolkade hyreskasernerna. I denna miljö växte också de första radhusen fram i början av 1900-talet. Stockholm var först med radhus med inspiration från England. Ursprungligen tänkte man sig bygga 300 radhus i Enskede, men de blev inte så populära, så man stannade vid 37. Detta var 1908. På andra håll slog det bättre ut: Äppelviken, Änggården och Örgryte i Göteborg, Hälsingborg, Landskrona, Uppsala, Linköping och Kalmar.

En klassisk bok om trädgårdsstaden är Svenska Trädgårdsstaden 1905-1930 av Johan Råberg från 1995. Den tycks inte finnas kvar i handeln, men man kan säkert hitta den på antikvariat.

I de stora hyreshusen härjade kackerlackor och löss. De sanitära förhållandena var dåliga och infektionssjukdomar som TBC och tyfus grasserade. Maten räckte inte alltid till. Svält, vitaminbrist och undernäring hörde till vardagen. Barnadödligheten var hög.

Det var alltså inte i första hand estetiska aspekter som gjorde att man sökte alternativ. Trädgårdarna var inte i första hand en prydnad, utan ett sätt att dryga ut maten med ett eget potatis- eller grönsaksland.

Det är rörande att läsa om dåtidens politiker. Tre politiker från Hälsingborg lade 1923 fram en skrivelse till kommunfullmäktige:
Det är icke, kan icke och får icke vara samhället likgiltigt hur kanske tusentals av dess inbyggare bo och framleva sin tillvaro. De sociala och moraliska värden, som skulle gå till spillo genom dylik likgiltighet, äro alltför stora.
Läs det stycket en gång till och försök att komma ihåg vad dagens politiker sagt om kackerlackorna i Rosengård. Och vad de gjort åt misären. De har återinfört den ohälsosamma slum som vi så framgångsrikt bekämpat fram till 1960-talet. Först med miljonprogrammet vars syfte var att motverka trångboddhet och bostadsbrist. Att det helt enkelt var dåliga boendemiljöer förstod man inte förrän långt senare.

Senare års "outsourcing" av allmännyttans hyreslägenheter till skrupelfria värdar har möjligen sparat pengar i kommunerna som sluppit sina dyra bostadsbolag, men "sociala och moraliska värden" såldes billigt.

Politikerförakt är inte alltid grundlöst. Dåtidens politiker bars av en vision av ett bättre samhälle för de sämst ställda. Dagens politiker har återinfört kackerlackorna!

Därom vittnar gångna tiders trädgårdsstäder och radhusområden.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2009-05-19

Brynt smör

Idag har jag tagit mig tid att dokumentera hur man bryner smör. Dessutom hur man enkelt fixar till en hollandaisesås. Det är två sätt att lyfta andra råvaror till en högre nivå utan att det behöver kosta så mycket.

Det franska köket kan åstadkomma underverk med enkla medel som smör, ägg och mjölk. Tänk bara på omelett, ägg med majonnäs (typisk fransk förrätt och barnmat!), crepes, crème caramel, crème brulée, snöägg, vaniljsås, äggkräm (crème anglaise), maränger. Och så såserna och aromsmör. Beurre blanc är en sås utan äggula med reducerat vin. Den får vi återkomma till, liksom olika varianter av sauce bearnaise.

Dessa enkla klassiker är rätt tillagade en njutning, och kräver gott handlag snarare än dyra råvaror. Träning, träning ... Pröva när du har gott om tid så att du känner dig säker innan du bjuder gäster. Ett gott självförtroende är viktigt för att lyckas, och kommer av erfarenhet.


Smöret



Skirat smör är ett ofta missförstått begrepp. Det betyder att man smält smör och avskilt den gråvita ogenomskinliga massan som sjunker till botten. Den består av vatten, mjölkproteiner, mjölksocker och salt. Där finns en hel del av smörsmaken, så man ska tänka sig för innan man slår bort denna bottensats. Pröva med och utan i olika recept.

Om man hettar upp smöret ytterligare så bryner man denna bottensats. Om den inte ska bli fastbränd i botten så är det viktigt att man vispar/rör om ordentligt under upphettningen.



Först bubblar smöret och fräser, när vattnet i det förångas. Det låter precis som när man steker. Sedan gäller det att vara uppmärksam. När smöret slutar fräsa - tystnar - så får man vara försiktig så att det inte bränns. Eftersom bubblorna då övergått till ett skum så kan det vara svårt att se när det börjar bli brunt därunder.



Därför ska man kolla noga och röra hela tiden - från botten av kastrullen. En karaktäristisk lukt av smörkola (nötaktig doft) sprider sig och smältan under täcket av bubblor börjar först bli honungsfärgad, sedan nötbrun. Då är den klar, och kastrullen tas genast ifrån plattan.

Skulle det bli lite bränt i botten så gör det inget. Man kan ofta röra loss det och ta det med. Men helst inte kolsvart.

När det svalnat lite försvinner skummet på ytan så att man kan se sitt brynta smör. Där finns en bottensats som gör det grumligt, men snabbt sjunker till botten. Den kan få vara med, för det är där mycket av smaken sitter. På franska heter det beurre noisette - nötsmör - och serveras till exempel alltid till rockavingar. Då kastar man i lite kapris och lite vitvinsvinäger medan smöret fortfarande är hett.

På svenska kan man hälla det bubblande nötbruna smöret över matjesfiléer och hackat ägg, dill och gräslök/rödlök. Då får man smältsill - en elegantare variation på lertallrikasill. Underbart till nypotatisen i vår. Pröva som alternativ till all sur grädde! Du kommer aldrig att gå tillbaka.

Samma sak med riven pepparrot och smör till fisk: hälleflundra, gädda osv. Pröva brynt smör istället för skirat. Hittills har jag aldrig träffat någon som föredrar det senare.

Man kan låta smöret svalna tills det får formbar konsistens. Då kan man smaksätta det som vanligt aromsmör; rulla ihop det i en rulle med plastfolie och ställa i kylen för att sedan skära slantar som man kan lägga på kött, fisk eller grönsaker.


Såser: hollandaise, noisette

Man kan gå ett steg längre och använda sitt brynta smör till att göra en hollandaisesås. Då heter såsen egentligen sauce noisette, men brynt hollandaise kanske låter bättre på kökssvenska. Egentligen ska man undvika att ta med bottensatsen, men jag är tveksam. Pröva båda varianterna!



Här gör vi en enkel hollandaise på 4 portioner med
  • 3 äggulor och
  • 3 matskedar vatten
  • 150 g smör (gärna brynt, annars skirat)
  • citronsaft, salt, peppar (se nedan)

Börja med äggulor och vatten i en kastrull. Egentligen ska man väl använda vattenbad, men det går snabbare med en vanlig kastrull på platta, när man är lite van. Men då måste man röra hela tiden och vara beredd att ta kastrullen från plattan om det går för fort. Annars riskerar det att bli omelett i botten. Se på de båda bilderna: först storbubbligt skum (ovan), sedan när det är klart en "äggkräm" (nedan).



Tanken är att hela ägg-vatten-röran ska hettas upp samtidigt. Vid ungefär 70 grader tjocknar den. Det tar en stund, och dessförinnan skummar den så att man lätt kan tro att den är klar för tidigt. Vänta tills skummet blir en stadig kräm: "bildar band". Om man rör hela tiden är det ingen katastrof om man ser en liten kokbubbla, men då är det definitivt klart. Tag äggkrämen från plattan.



Sedan häller man försiktigt i sitt smälta eller brynta smör, som fått svalna lite under tiden. Först teskedsvis, sedan i en smal stråle.







Om man inte vill ha med bottensatsen, så slutar man helt enkelt att hälla när det bara är grums kvar.





Såsen tjocknar lite när den svalnar. Det är en smaksak hur tjock man vill ha den. Mera smör: tjockare. Tillsätt lite vatten om den är för tjock. Ska den varmhållas så är nog vattenbad säkrast, trots allt. Man kan göra den i god tid, förvara i kylen och värma försiktigt när den ska användas.

Smaksätt med pressad citron (ca ½), salt (ett kryddmått) och en nypa vitpeppar eller en knivsudd cayenne. Om den känns för mesig kan man ha i en klick fransk, osötad senap (Dijonsenap) som också minskar risken för att såsen skär sig.

Sedan är såsen klar att skedas upp. Slickepott (gummispatel) är bra att ha.

Hollandaise är en klassiker till sparris. Den brynta såsen passar ännu bättre. Just nu skördas den gröna sparrisen på de skånska fälten. Den vita kommer från Holland och Tyskland - lite dyrare men oemotståndlig.





Idag var det tisdag, och såsen kom väl till pass med nypotatis från gården intill och varsin laxbit ur frysen. En vardaglig lågbudgetmiddag med guldkant. Vanligen försöker vi äta LCHF (lite kolhydrater, mycket fett), och om vi hade bytt ut potatisen mot en grönsak (broccoli, blomkål, sockerärter ...) så hade det varit mer korrekt. Potatisen blev över från en middag med gäster i helgen, och vi kunde inte låta bli att njuta av denna primör.

Om man tittar närmare på såsen i sista bilden kan man se att den börjat skära sig. Så kan det gå! Om det händer och man inte har tid att börja om från början så kan man försöka vispa ned en matsked iskallt vatten eller en isbit. Alternativt tillsätta lite dijonsenap som innehåller emulgeringsmedel som gör att såsen lättare håller ihop. I det här fallet hade vi nog låtit såsen svalna alldeles för mycket utan att röra om. Då börjar smöret stelna och skiljer lättare ut sig. Kanske hade det räckt med att värma den försiktigt under omvispning.

Om allt annat misslyckas så kan man börja om med en ny äggula (+ ev. senap) och försiktigt tillsätta den skurna såsen.

Nu skyndade vi oss istället att äta upp alltihop innan såsen krackelerade ännu mer. Det var ett gott val. Man får välja sina strider.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2009-05-14

Dear friends

Snart (20 maj) stänger utställningen på Kulturhuset i Stockholm. Jag har inte sett den själv men fått den rekommenderad.

Boken nedan är också utställningskatalog, och den kan man köpa på Kulturhusets shop för det facila priset av 90 kronor. (Jag fick den skickad av en god vän som köpte den på ort och ställe.) På nätet verkar den vara slutsåld.

Det är en bedårande beskrivning av manlig vänskap utifrån gamla anonyma fotografier som räddats från glömska av (ofta homosexuella) samlare. Det ger en bild av hur fysisk intimitet mellan män av alla samhällsklasser skildrades av de tidigaste fotograferna. Det är bilder av män innan homofobin omöjliggjorde sådana intima vänskapsförhållanden som var brukliga på 1800-talet. Ingen vet vilken relation männen på bilderna har, och det spelar kanske mindre roll. Med sin gaydar påslagen kan man våga en gissning på några av fotografierna.

För den som klarar engelska så är även texten mycket läsvärd.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Blommor igen

Häromdagen fick jag mig en lektion av ett äldre par. De visade mig blommor på strandängarna: mandelblom och humleblomster (bilden nedan). Det kändes lite förargligt att bli ertappad med att inte känna igen en tvåblading, och tro att trav (bilden ovan) är kattfot. Men jag ska bättra mig.


De tyckte att den bästa fältfloran för amatörer är av författaren och illustratören Bo Mossberg. Det finns en mindre: Blommor i Sverige : våra vanligaste vilda arter indelade efter färg med 200 arter, men jag gick rakt på den större Svensk Fältflora med 1000 arter. Den är samtidigt så liten att man kan ha den i fickan. Varje art är beskriven med ett fåtal textrader, en utbredningskarta och en illustration i färg - var och en en akvarell med stor detaljrikedom.

I vårt bibliotek finns också Nationalnyckeln, men den är så ohyggligt omfattande. De har ännu bara kommit till "Bladmossor. Kompaktmossor - kapmossor : Bryophyta : Anoectangium - Orthodontium". Skyhögt över min nivå.

Så för en gångs skull handlade jag inte på nätet, utan i en riktig bokhandel, där man kan bläddra i böckerna innan man köper dem: Gleerupska Universitetsbokhandeln i Lund (numera visserligen ägd av Akademibokhandeln, men ändå).



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Brudarna kommer till PP - så se upp!

Idag har man anklagat Piratpartiet (PP) för att ha för låg andel kvinnor. "Var är brudarna?" undrar Expressen. Jinge svarar i sin blogg: "Här är brudarna ..." Han menar att kvinnorna finns hos vänstern.

Andelen kvinnor i PP är låg (1/8), men antalet kvinnliga medlemmar är större än i Miljöpartiet. Det betyder att PP på kort tid attraherat fler kvinnor än Miljöpartiet lyckats värva under hela sin existens. Det är inte dåligt!

Diskussionen har från början varit teknikcentrerad med komplicerade lagtekniska frågor som FRA, IPRED, ACTA, datalgringsdirektivet, HADOPI osv. Av tradition är kvinnor mindre engagerade i den typen av lite nördiga perspektiv. Vad PP emellertid lyckats med är att sätta fingret på den centrala och gemensamma punkten i denna tekno-legala djungel: kränkningen av medborgarrätten.

Problemet med detta sammelsurium av lagar är att de hotar våra mänskliga rättigheter: yttrandefriheten, rätten till ett privatliv som inte är övervakat, rätten till fri kommunikation, rätten till fri information/kunskap, frihet från censur, rätten att förfoga över vårt kulturarv osv. När nöjesindustrin (upphovsrättslobbyn) naggar våra medborerliga rättigheter i kanten så är det just politikens uppgift att värna dem - inte att gå lobbyisternas ärenden.

Medvetenheten om att det handlar om de allra mest grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna - inte några krångliga datatekniska eller upphovsrättsliga frågor - ökar för varje dag. Och det är PP:s förtjänst.

Nu när detta börjar gå upp för allt fler politiker och "vanliga människor" så vill alla vara med på skeppet. Vartenda parti har blivit piratkramare. De vill också värna om medborgarrättsfrågorna. Det har blivit pk (politiskt korrekt, opportunt) att vara för ett fritt internet, måttlig fildelning, måttfullare upphovsrätt, mindre godtycklighet i rättigheterna osv. Problemet är att medborgarrätten drunknar ibland alla andra frågor: fiskekvoter, koldioxid, vård, skola, omsorg, A-kassa ...

Rick Falkvinge uttryckte saken mycket bra i en polemik mot att partiet är ett enfrågeparti:

Miljöpartiet sätter inte medborgarrätt först.

Miljöpartiet sätter klimatfrågor först.

För att förtydliga skillnaden mellan MP och PP:

Om MP fick välja mellan att lägga ner kärnkraft eller FRA, skulle de välja kärnkraft.

Om PP fick välja mellan att lägga ner kärnkraft eller FRA, skulle PP välja FRA.

Där är situationen i ett nötskal.

Samma sak med de övriga partierna. Medborgarrätten finns förstås med i programmet, men prioriteras bort av olika skäl. Så röstar man liksom av misstag igenom den ena kränkningen efter den andra. För att frågan inte uppmärksammats (av politikerna, folket eller massmedierna). Att man lyssnat på lobbyisterna som helt naturligt kämpat för sina olika kommersiella intressen är väl helt ok. Men politikernas roll är i det sammanhanget att företräda alla oss medborgare - våra fri- och rättigheter. Inte att göra livet lätt för nöjesindustrin eller censur-ivrare.

PP är inte ett enfrågeparti, men vi sätter en fråga före alla andra: medborgarrätten. Det skiljer oss från övriga partier.

Folk håller just på att upptäcka det. Mammor till barn som gjorts till kriminella nedladdare blir oroliga. Tjejer som lånar musik från varandras I-pods bekymrar sig för vad konsekvenserna kan bli. Studenter som stängs av från internet utan rättslig prövning, angivna av upphovsrättsindustrin. Just nu.

De flesta av oss har inte en susning om vad det står i IPRED , men vi ska snart bli varse vad de praktiska konsekvenserna blir. Piraträttegången upplevs inte som rättvis och rättssäker. Folk undrar vad som håller på att hända. Från början var det bara ett fåtal extremt pålästa och envetna personer som orkade sätta sig in i alla ändlösa lagförlag - mest killar. Men det kommer att ändra sig när konsekvenserna svider i skinnet på var och en av oss.

Så brudarna kommer! De bryr sig om medborgarrätten.

Var lugn för det.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2009-05-13

Eurovision Song Contest - horrör

I år går finalen i Ryssland. Jag har inte hängt med i alla turer men råkade se slutet på deltävlingen igår då Malena Ernman gick vidare till final.

Röda arméns jättestora manskör i full uniform som fond. En rosa stridsvagn i naturlig storlek på ena sidan och ett grönt attackflygplan på den andra. Vilket annat land skulle komma på tanken att visa upp sin armé i detta sammanhang? (Inte Tyskland i alla fall.) Det blir inte skojigt trots att stridsvagnen var rosa.

Det påminde om finalen i Det våras för Hitler, då pelarna fälls ned mot publiken och förvandlas till kanonrör samtidigt som ett hitlerporträtt och en hakkorsflagga hissas ner i fonden. Scenografi och kostym var förvillande lika Mel Brooks förlaga.

Stalinistisk krigsestetik av värsta slag. Kitsch utan distans. Framsidan av ett korrupt samhälle som försöker verka salongsfähigt.

I Ryssland har medellivslängden stadigt sjunkit sedan 60-talet. Då var den för män som högst dryga 70 år, men är nu under 60 år. Befolkningen minskar stadigt och de epidemier som frodas i fattigdom tar allt fler liv. Det beror inte enbart på den ekonomiska stagnation som sovjettiden förde med sig utan även på att ett fåtal berikat sig på folkets bekostnad.

Programledarna sluddrade överentusiastiskt (speedat?) på obegriplig engelska, vilket var bra, eftersom det lilla som man kunde förstå var obegåvat och smaklöst pladder.

Ungefär som man föreställer sig Ryssland i sina vildaste fördomar: smaklöst, humorbefriat, distanslöst, militärt, efterblivet, alkoholiserat och charmlöst.

Pinsamt - plågsamt. Men grattis ändå Malena!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2009-05-10

Lat personal i psykvården!

Läkartidningen har en artikeln med titeln Det ska fan vara chef i psykiatrin. Det är en avgående klinikchef i södra Stockholm som tycker att det har blivit för mycket. Han störs av dåliga kvalitetsmått som telefontillgänglighet och GAF-skattning samt att dessa ändras från år till år och rör till budgeteringen. Det är numera påfallande hur sällan patienterna verkar utgöra något större problem i sjukvården. Det är alarmerande. Istället för att patientern sätts i centrum, en innehållslös kliché som väl står i vartenda policydokument nuförtiden, så stressas vårdpersonalen av administrativa rutiner. Det är kvalitetskontroller och trilskande datasystem som tar stor kraft från den som egentligen är satt att bota trasiga själar.

Min erfarenhet som tidigare klinikchef och överläkare i SLL är att produktiviteten (styrfarten) i samtliga personalgrupper var absurt låg utan att någon brydde sig. Statistiken för öppenvården visade på 0,5-2 patientbesök per dag, inklusive "medicinhämtare" (5-minuterskontakter). Detta inte minst i de södra sjukvårdområdena. Köerna blev långa, och nästan alla kameler för stora för att passera nålsögat: "Det här är inte vårt bord."

Ni ska nog vara glada att man använt så barmhärtigt diffusa mått på effektivitet: telefontillgänglighet och GAF. Om de hade mätt hårddata: patienttid (tid med patienten i rummet) för varje anställd, så hade väl merparten av medarbetarna kunnat avskedas, och därmed få avbryta sina möten, ronder, konferensresor, kurser, handledningar, vidareutbildningar, stödsamtal, internetsurfing, sena ankomster, långa luncher, fika- och rökpauser och tidiga hemgångar, som alla tar tid från det egentliga arbetet med patienter. De ger dessutom upphov till bristande motivation, desorganisation, patientköer, vantrivsel, interna konflikter och sk. utbrändhet som kostar mycket i form av rehabilitering och vikarier, vilket gör systemet ännu mindre produktivt. Indirekt kostar det: patienter som lämnas åt sitt öde, fast man redan betalat för deras vård.

Carema Hjärnhälsan låter som en frisk fläkt. Har bara hört gott om deras mottagning här i Lund. De kan nog nästan komma upp i samma produktivitet som privatläkarna har. Det innebär ungefär fem 50-minuters patientbesök om dagen, fyra dagar i veckan hos en specialistutbildad psykiatriker för att dra in lönen och nödvändiga kringkostnader. Ett läkarbesök på 50 minuter får kosta dryga tusenlappen, inklusive: lokalhyra, administration, avskrivning på inventarier, övrig personal etc. I landstinget kostar ett sådant besök, som sällan går att uppbringa utan lång väntetid, minst det tiodubbla.

Tacka fan för att skattebetalarna vill ha valuta för pengarna. Tänk på patienterna för en kort sekund, så ser ni att det inte är orimligt med mätbara prestationsmått, t ex patientminuter per tusenlapp. Det finns inget tak för hur sofistikerad man kan vara under sina 50-minuterspass, men de måste materialiseras/komma till stånd/bli av först. Man måste lyfta på bakdelen och börja jobba. Och det kommer nog inte ske utan ett paradigmskifte eller organisationsbyte.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2009-05-09

Lata 80-talister?

När Amelia Adamo beskrev 80-talisterna som bortskämda och lata så uppstod en ursinnig diskussion på många bloggar.

80-talisterna är ursinniga på 40-talisterna som denna gång representeras av Amelia Adamo. Senast kallades vi jätteproppen Orvar eller ett berg av ister. (Förresten, vart tog Per Nuder vägen?)

Så finns det de som hävdar att det egentligen är 90-talisterna som är lata och bortskämda - inte 80-talisterna som blivit ödmjuka och flitiga av sin kontakt med en hårdnande verklighet på arbets- och bostadsmarknad.

Sanningen är väl att varje generation har betraktat såväl yngre som äldre generationer med viss skepsis, som förmodligen bygger på bristande kontakt mellan generationerna. Det finns skrifter redan från det gamla Rom och Grekland som talar om förfallet i den unga generationen.

Själv är jag 40-talist, och när jag var ung, så demonstrerade man för Vietnam mot Nixons och Lyndon B:s krigföring. Föräldragenerationen var stockkonservativ och kallade oss "gatans parlament".

Numera tycker väl alla att vi grovt sett hade rätt.

När Beatles dök upp var jag tonåring, och lät håret växa. De vuxna förfasade sig. Hur kunde killar ha långt hår? "Man ser ju inte skillnad på killar och tjerer ..."

Så kom Rolling Stones, därefter David Bowie, punken, reggae och hårdrock. Varenda gång sa vuxengenerationen samma sak. Nedlåtande omdömen om såväl utseenden som musik. Känns väldigt korkat såhär efteråt. Men de som tänkte så är väl längesedan döda.

Å andra sidan tyckte många av oss att kommunism och socialism var vägen framåt. Det känns lite mera tveksamt numera. Stalin var redan då svår att försvara, men ordförande Mao blev vår ledstjärna med sin Lilla Röda. Numera har vi förstått att kulturrevolutionen "inte var bra", snarare katastrofal. De röda khmererna i Kambodja är inget man skryter med att ha hållit på heller.

Så lite hade vi rätt, och lite hade vi fel.

I evighetens perspektiv är regeringens kommunistiska älskarinnor en parentes. (Tage Danielsson, fritt ur minnet)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Allergi och död fisk

Häromdagen slog syrenerna ut. Det är min favoritdag på våren, för då slutar björkarna att släppa sitt pollen. Då är snorandet och klådan i ögonen borta. Kortison, nässpray, antihistamin, astmaspray och ögondroppar kan ställas tillbaka i skåpet för att tas fram om ett år igen. Ska väl inte klaga. Min allergi hör inte alls till de värsta, snarare bland de vanligaste. Sen kan man vara tacksam för att man slipper gräs, ek, al och gråbo som försurar sommaren för många.

Idag på eftermiddagspromenaden fick Totte upp ett spår. Han gav sig inte förrän vi tagit oss igenom en vassrugg och kommit ner på stranden, lite avsides. Där låg kadavret av en jättefisk.


På bilden är det svårt att avgöra storleken, men den var en knapp meter lång. Den såg ut att väga ungefär som Totte, alltså i 40-kilosklassen. Är inte tillräckligt kunnig för att avgöra vad det är för art. Kanske någon läsare som vet?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2009-05-05

Konsten att bli lycklig och Stephen Fry.

Idag, flera månader efter att jag skrev inlägget, fick jag en kommentar. Det gladde mig.

Har sedan dess hunnit läsa två böcker av Stephen Fry: Moab is my washpot och The Liar. De tycks inte finnas i svensk översättning. The Liar är en roman med självbiografiska inslag medan Moab är mera rakt på sak - en självbiografisk historia kring hans process att komma ut som bög.



Han är hyperintellektuell och superbrittisk. Kanske därför lite för smal, särskilt utanför hemlandet. Båda bäckerna har fått lysande recensioner i engelskspråkiga tidningar och tidskrifter, men jag har inte hört talas om dem i svenska sammanhang. Självbiografin sträcker sig bara till tjugoårsåldern och sexdebuten men är en självklar läsning för den intellektuelle och välinformerade bögen.

Personligen blev jag nog lite besviken på att inte finna mer av livsvisdom i böckerna efter att ha tagit del av hans korta TV-intervju som innehöll så mycket klarsyn kring lycka-olycka. Tvärtom är hans självbiografier lite udda, mycket personliga - och har begränsad giltighet för oss vanliga människor. Hans problem är så speciella att man får en känsla av att han antingen inte har kontakt med de mera vardagliga sidorna av sin personlighet eller att han valt att inte dela med sig av dem.

Vad gäller självömkan så tror jag att den teorin har sin främsta giltighet när det gäller olika sorters missbruk: av substanser, alkohol, mat, människor osv. Där är ofta det självömkande perspektivet en viktig ingrediens i motivationen och rationaliserandet.

Nästan alla människor anser att de inte till fullo uppskattas vare sig på jobbet eller privat. Man får inte den credit man (egentligen) förtjänar - är missförstådd och underskattad. Det stämmer säkert. Hur skulle omvärlden kunna bekräfta oss fullt ut, när det bara är vi själva som känner oss tillräckligt väl för att förstå hur begåvade vi är? Vi undervärderas ständigt och jämt. Till detta kan vi förhålla oss på två sätt. Antingen blir vi besvikna på världen och människorna eller också gläds vi över den lilla uppskattning och bekräftelse vi faktiskt får. Glädjen över det halvfulla glaset är viktigare och roligare än besvikelsen över det halvtomma. Valet är vårt.

Det finns bara en väg till lycka, och den är att sluta bekymra sig för sånt som ändå inte går att ändra på. (Epiktetos, grekisk filosof ca 50-140 e. Kr.)


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2009-05-03

Dagens blommor

De här blommorna har jag fotograferat och redigerat ihop med min sambo Mikael W, som är mycket trädgårdsintresserad. Själv gräver jag hellre ner mig i Photoshop än i rabatterna.

Hibiskusen (den röda blomman) är en av våra krukväxter inomhus. Ranunkeln (följaktligen den vita) kommer från en bukett som vi fått i present.

Klicka på dem så blir de större.

Hibiskus
Ranunkel

2009-04-30

Xact Bluff & Båg

De börhandlade fonderna Xact Bear och Xact Bull är inga bra investeringar på längre sikt. Mera för kortsiktiga spekulationer.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Svininfluensan bluff för att tjäna pengar?

Några tror att svininfluensaviruset tillverkats i ett lab, och används för politiska syften.

En annan intressant teori är att dessa pandemilarm varje år är mest påhitt för att tjäna pengar, senast fågelinfluensa och ebola. Teorierna utesluter inte varandra, och behöver inte vara utslag av paranoja - det handlar om miljarder.

In 2005, in 2006, 2007, and again in 2008, those fears were exposed as little more than a cruel hoax, designed to instill fear, and line the pocketbooks of various individuals and industry. I became so convinced by the evidence AGAINST the possibility of a bird flu pandemic that I wrote a New York Times bestselling book, The Bird Flu Hoax, all about the massive fraud involved with the epidemic that never happened.. (originalartikel)
Hela artikeln är intressant. T. ex. berättelsen om att det faktiskt fanns ett utbrott av svininfluensa på 70-talet i USA. Vaccinet man tog fram dödade fler än epidemin.

Vaccinindustrin och de som framställer antivirala medel (Tamiflu, Relenza ...) har mycket pengar att tjäna på att sprida pandemisk panik. Därmed inte sagt att de gör det, men de har motiv, och det är svårt att veta hur mycket de påverkar journalister via sina välbetalda lobbyister.
On April 27, Time magazine published an article which discusses how dozens died and hundreds were injured from vaccines as a result of the 1976 swine flu fiasco, when the Ford administration attempted to use the infection of soldiers at Fort Dix as a pretext for a mass vaccination of the entire country.
Epidemimyndigheterna är slappa och långsamma. Teorin att svininfluensa snabbt var på väg att mutera så att den blev smittsam mellan människor publicerades för sex år sedan i den ansedda tidskriften Science.
According to the Washington Post, the CDC did not learn about the outbreak until six days after Mexico had begun to impose emergency measures. There should be no excuses. The paradox of this swine flu panic is that, while totally unexpected, it was accurately predicted. Six years ago, Science dedicated a major story to evidence that "after years of stability, the North American swine flu virus has jumped onto an evolutionary fasttrack".
Mycket annat tänkvärt i denna artkel, även om man inte tror på allt som står där. En av hans huvudteser är att det är bristen på D-vitamin som skapar influensautbrotten just under den mörkare årstiden, något jag själv skrivit om tidigare. Fan tro't.

Tack för tipset. (Ständigt dessa Pirater ...)

Hinner inte översätta eller sammanfatta mera just nu - vi har släkten här över helgen, och man måste ju vara lite trevlig mot dem också.

2009-04-29

Svininfluensan - senaste nytt

Svinindustrin vill att man döper om sjukdomen till den nya influensan.

Läget idag enligt WHO.

I USA har man nu 91 bekräftade fall, varav ett dödsfall.

Trots hundratals fall och ryktesvis många dödsfall i Mexico har man bara 26 bekräftade fall, varav 7 dödsfall.

Totalt i världen 148 fall inklusive dem i USA och Mexico. Endast de 8 dödsfallen ovan.

Övriga länder: Österrike (1), Canada (13), Tyskland (3), Israel (2), Nya Zealand (3), Spanien (4) och Storbritannien (5), Skåne (0) - dessbättre inga dödsfall alls.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

2009-04-28

Svininfluensan i Skåne

Riksrevisorerna gav svidande kritik av den svenska beredskapen inför katastrofer i allmänhet och pandemier i synnerhet enligt Läkartidningen som kommer ut i morgon. Särskilt i den lokala (landstingskommunala, kommunala, regionala) organisationen var beredskapen dålig.

På Region Skånes sajt för krisorganisation finns inte ett ord om svininfluensan. Inte om mycket annat heller:
"Denna sida tas i bruk i händelse av kris."
Smittskyddsläkaren Bertil Hansson håller stilen och berättar om vissa förberedelser i ett inslag på Sydsvenskans webbTV.

Men på Region Skånes sajt lyser pandemin med sin frånvaro, trodde jag tills en kommentator tillrättavisade mig. På huvudsidan finns nyheten, men inte under fliken "Hälsa och vård" där jag hoppade in. Men inte ett ord om att man testat en hel skolklass i regionen, och att samtliga var negativa. Däremot tar man upp pollensäsongen, de nya patientavgifterna och de nya reglerna för sjukresor från månadsskiftet. Uppenbarligen är de administrativa nyheterna viktigast, därefter pollensnuvan.

Om man söker på ordet svininfluensa eller följer länken på Regionens huvudsida så kommer i ärlighetens namn en sida upp med hänvisning till Smittskyddsinstitutet. Rådet där är att inte komma till sjukhus eller vårdcentraler om man har symtom, utan ringa sjukvårdsupplysningen (1177) istället. Korrekt, men tråkig avvisande ton. Poängen är väl att lugna människor, annars lär de dyka upp på akutmottagningarna med sina infektioner lik f-rb-nn-t.

Jag vill utlysa en tävling med två frågor.

A. Hur många doser virusmedicin har Region Skåne bunkrat upp?

  1. Inga alls
  2. Så att det räcker till högre politiker och chefstjänstemän (några hundra)
  3. Så att det räcker till vårdpersonalen (tiotusentals)
  4. Så att det räcker till alla som behöver (hundratusentals eller miljontals)
  5. Alldeles för många doser (5 miljoner och uppåt)
B. Hur prioriterar man om man har ett begränsat antal.
  1. Sjukast går först
  2. Vårdpersonalen får företräde
  3. Politiker och tjänstemän går först
  4. Man har ingen prioritering (som Läkartidningen och revisorerna tror, godtycke)
  5. Man har ett slumpsystem, vissa får - andra inte (roulett, tärning, dataprogram, klok gubbe ...)
Den som kommer med det rätta svaret, och kan visa att det är riktigt belönas med ett hedersamt omnämnande i ett separat inlägg här på bloggen.

Hjärtligt lycka till! Både med frågorna och pandemin.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vårdskandal i Region Skåne?

I en bilaga till Sydsvenskan idag kan man läsa att Skåne snålar in på vår sjukvård. Man citerar SCB:s (Statistiska centralbyråns) siffror från 2007 (korrigerade i juni 2008). Där framgår att:

Skånes lägger 2 705 kronor per invånare på vårdcentralen (primärvård) varje år medan Stockholm satsar 3 352 kronor. I övrig sjukvård 1 045 respektive 1 780 kronor. Totalt lägger Skåne alltså 3 750 mot Stockholms 5 132 kronor på sjukvård en skillnad på 1 382 kronor eller nästan 37%!

Det är en mycket stor skillnad. Hur kan man med den budgeten motivera sparsamhet? Den enda slutsatsen är att vården i Skåne är katastrofalt underfinansierad - medan skattenivån är ungefär densamma som i Stockholm.

Vad har Skåne prioriterat på sjukvårdens bekostnad? Eller på ren svenska: Vart fan tar skattepengarna vägen om inte till sjukvård? Normalt så är sjukvården den tyngsta posten i den landstingskommunala (regionala) ekonomin. Hur är det härnere?

I dagens nummer av Sydsvenskan har man också ett referat om debatten när styrelsen för Region Skåne skulle beviljas ansvarsfrihet. Den handlade om krisläget i sjukvården. Revisorerna var tveksamma till att bevilja ansvarsfrihet för kostnaderna för Proluma-konsulten McKinsey. Jag har skrivit om den skandalen tidigare men underskattade beloppet: det blev en slutnota på 37 miljoner. Revisorerna surade för att det skett utan vederbörlig upphandling. Jag surar för att beloppet är skandalöst och utgiften onödig.

Det är dock en parentes jämfört med en budget som ligger 30-40% för lågt. Det handlar om åtskilliga miljarder - tusentals miljoner! Som invånare och skattebetalare kräver jag först och främst en förklaring. Är allt ett missförstånd? Om inte:

Varför har man prioriterat sjukvården så lågt? Vad vill medborgarna och de olika partierna? Är alla överens om den här idiotin?

Vad säger klinikcheferna? Är det rimligt att ge en god vård med dessa ersättningar.

Vad säger facken? Är lönenivåerna i paritet med resten av landet? Eller tvingas man jobba underbetalda?

Frågorna hopar sig. Var finns svaren?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Svininfluensan drabbar Jinge

Uppdaterad 2009-04-27 kl 19:55.

Jinge beskriver sig själv som hypokondriker. Det märks att ångestnivån är extra hög när han talar om svininfluensan, inlägg efter inlägg de senaste dagarna.

Svininfluensans offer /25 april
Grisinfluensa istället för fågelinfluensa /25 april
Snart bloggbävning om svininfluensan /26 april
Skarpt läge med Svinpesten /26 april
Allt lutar åt pandemi /27 april
Den Reinfeldtska vaccinbluffen /28 april

Man kan dra på munnen åt den stigande paniken i tonen, men verklig hypokondri är inte bara vanföreställningar utan också ett verkligt lidande. Därför några lugnande besked.

Inkubationstiden är ca. ½-3 dagar, vanligen 12-24 timmar, en uppgift som Jinge haft svårt att få tag på. Nog så väsentligt för att förutspå epidemins förlopp, och för strategier i enskilda fall. Om man exponerades för en vecka sedan och fortfarande är frisk, så är nog faran över.

Förloppet är ju ännu inte så välkänt. I Mexico anges nu antalet döda till sju, men de är ännu inte bekräftat att de faktiskt hade svininfluensa. Totalt har Mexico 27 bekräftade fall (WHO 27/4) men över 800 misstänkta infektioner. I USA har man konstaterat 64 fall (CDC 28/4), de flesta i New York, men ingen som dött. I resten av världen ytterligare ett fåtal fall men inga döda. De svenskar som testats hade inte svininfluensa. Dödligheten i Mexico kan inte förklaras av att det var äldre eller andra immunologiskt försvagade individer. Därför var det klart alarmerande till en början. Nu kan man väl tänka sig flera förklaringar: annan dödsorsak, ett skevt urval av de 800 misstänkta eller att viruset blivit försvagat när det spridits mellan människor t. ex.

Symtomen är som vid vanlig influensa. Man insjuknar med "sjukdomskänsla", trötthet och ofta plötsligt feber (frysningar, frossa). Ont i kroppen, ont i huvudet, torrhosta, eventuellt snuva, halsont, illamående och diarré.

Smittsamhet: Vanligen från insjuknande och ungefär en vecka framåt, dvs. 5-10 dagar. Förmodligen smittar det som vanlig influensa vid kontakt mellan människor med såväl droppsmitta (t ex de areosoler som uppstår när man nyser och hostar) som kontaktsmitta (man tar i varandra eller i föremål som nyligen någon smittad tagit i). Exakt hur effektivt viruset smittar vet man inte, men med tanke på den korta inkubationstiden så borde det ha brakat lös ordentligt vid det här laget om influensan var särskilt smittsam.

Bäst av allt: behandling med antiviral medicin tycks bita på viruset.

Smittskyddsinstitutet har information på svenska. Kanske inte helt uppdaterad, och med en obehagligt käck ton: Vår beredskap är god (för att analysera prover, visar det sig.) I och för sig det enda oroande i deras information.

Men jag håller med Jinge om att det är en skandal av mått att vi lagt ner tillverkningen av vaccin i Sverige. Det var en långdragen process där man gradvis såg till att SBL, Statens Bakteriologiska Laboratorium, försvann. Och en väldig massa kompetens i samma svep. Det är ju inte bara att koka ihop vacciner, utan en betydande resurs i alla möjliga epidemisammanhang och kontakter med internationella forskarnätverk. Nu står vi rustade med vaga politikerlöften istället för med vaccin och spetskompetens. Världens vaccintillverkning räcker inte till alla. Snarare bara till den rikaste tiondelen. Det är klart att ett kultiverat land som Sverige har råd med vaccintillverkning och all forskning som kommer med det.

Politikerdravel gör ingen frisk! Det blir man sjuk bara av att höra på.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hälsoval Skåne - bara bluff och båg?

Nu har vi fått blanketter för att kunna välja. I dagens Sydsvenska finns en bilaga där vårdgivare presenterar sig i annonser. Där står också att mer finns att läsa på sajten Hälsoval Skåne.

Hoppas att alla äldre som utgör merparten av patienterna är bra på internet!

Visserligen kan man registrera sig på sajten, och det är ju ballt, men vad finns det att välja på? Inte ett ord om de vårdcentraler man kan välja, inte ens en lista. Om man vill veta mer om någon vårdcentral så uppmanas man ringa dit och fråga. Men inga telefonnummer eller ens namn på vårdcentralerna. Nada, niente, null och intet. På ren skånska: Vartfan ska man ringa då?

Även annonserna i tidningsbilagan är påfallande fria från meningsfull information. Inte ett ord om hur stor vårdcentralen är, om man gör hembesök, om man följer vårdprogram för olika större sjukdomar som högt blodtryck, diabetes, KOL, rökavvänjning, cancerscreening etc. Det skulle ju vara intressant att veta hur många läkare som är anställda, hur många vakanser, vilka specialiteter (barnläkare, psykiatriker, internmedicinare ...). Inte ett ord någonstans. Möjligen öppettider och telefonnummer - som mest.

Stor fantasilöshet vad gäller att marknadsföra sig: inte en enda ballong utlovas till barnen och inte ens en kopp kaffe till patienterna i väntrummen. Vilken tråkig attityd.

Det är väl bra att vi får välja på vilken vårdcentral vi vill gå. Men valet blir ju helt meningslöst om vi inte vet vilka alternativ som står till buds. Bara bluff och båg. Ungefär som ett riksdagsval utan valsedlar, där man får gissa vilka partier som finns.

Gratis tips till Regionen (kan kosta åtskilliga miljoner när det kommer från en konsult):
  • gör upp en förteckning över vårdcentralerna som ingår i "Hälsovalet"
  • pricka in dem på en karta, så att man begriper vilka som ligger nära
  • ange storlek och eventuell inriktning eller speciella egenskaper (kvällsmottagning, äldrevård, hemsjukvårdsteam ...)

Gratis tips till vårdcentralerna ("vårdenheterna"):
  • ge barnen en ballong, åtminstone första gången de kommer
  • ge äldre en kopp kaffe, en frukt eller ett glas juice i väntrummet
  • berätta vad ni är särskilt bra på - varför man ska gå hos just er, t ex:
    kallelse till regelbundna återbesök,
    vänligt bemötande (vi vill ha dig som patient, och lovar ta väl hand om dig),
    professionellt omhändertagande,
    god tillgänglighet (ring närsomhelst, 8-17, vi vill ha kontakt med dig)
    korta väntetider (högst 5 minuter i väntrummet om man bokat tid!),
    bra remisskontakter ("vi har samarbete med en välrenommerad kardiologmottagning/sjukgymnast"),
    ordning och reda (inga bortslarvade journaler, provsvar eller trilskande datorer),
    öppen mottagning (utan förbokning för akuta besvär dagligen mellan 15-18, t ex),
    "våra distriktssköterskor är suveräna på ..." osv.


Läs även andra bloggares åsikter om

2009-04-27

Den som har flest lobbyister vinner

Upphovsrättens politik (vad vi kan/borde göra), praktik (vad vi/de gör) och affärsetik (vilka affärsidéer är bra?)

Detta är ett resoenmang på nivån ovanför den om uttolkning av nuvarande lagstiftning. Diskussionen syftar till att ge oss inspiration till och nya idéer om hur situationen kan förändras till det bättre.

Upphovsrättsindustrin har med rätta kritiserats för att inte tillföra kulturen och samhället något nytt. Verket finns redan men upphovpersonen - den fattige trubaduren (kallas numera singer-songwriter), som just skapar den nya kulturföreteelsen drabbas; en komposition som omfattas av upphovsrätt med ett framförande och ett phonogram (inspelning) som båda omfattas av närstående rättigheter som är ungeför desamma. Ofta överlåter han tyvärr sin upphovsrätt till en organisation som ordnar distribution, marknadsföring, styling och agerar juridiskt och politiskt i frågor om upphovsrätt. Det har uppstått en ny industri som handlar med upphovsrätt. För detta tar de 90% av intäkterna och skickar smulorna 10% till den den allt fattigare men nyskapande artisten. Deras viktigaste funktion är marknadsföring och distribution. Och det åstadkommer de med att hålla såväl trubadur som kulturkonsumenter i ett järngrepp. När nu distributionen och även marknadsföringen börjat sköta sig själv på internet så försvinner en stor del av deras existensberättigande. Resterande uppgifter skulle lika gärna kunna skötas av en fackförening för artister.

Och vem trivs i ett järngrepp? Inte trubadurer i alla fall.

När det gäller skadestånd för intrång i upphovsrätten så räknar man märkligt nog bara med vad upphovsrättsindustrin i värsta fall förlorat på intrånget. Man tar inte hänsyn till vad de tjänat på all gratis marknadsföring.
Ett exempel som jag hört ryktesvis rör Adobe som tillverkar de mest sofistikerade program för grafiska ändmål, t. ex. det marknadsledande programmet för fotoredigering Photoshop. De vet att de flesta ungdomar som använder deras program inte har råd att köpa dem. Fotoprogrammet kostar bara det ca. 10 000 kronor, och vill man ha hela den "kreativa sviten" med animation, filmeditering, vektorgrafik, design av internetsajter etc. så får man punga ut med det dubbla. Få privatpersoner har den möjligheten, och ännu färre ungdomar. Därför ser man mellan fingrarna på dem som illegalt använder programmen. De skulle ändå inte ha råd att köpa dem - alltså ingen ekonomisk förlust. Däremot får man en hel generation som så småningom kommer ut på arbetsplatser och kräver att få använda Adobes program i sitt arbete. Alltså en marknadsföringsvinst. Jag har naturligtvis inte kunnat hitta annat än anekdotiska belägg för att Adobe själva står för resonemanget, men det gör det inte mindre intressant.

Det är alltså ingen självklarhet att upphovsmannen lider någon skada av ett intrång i upphovsrätten. Med nuvarande lagstiftning så skulle varje illegal kopia av Photoshop bestraffas med 10 000 kronor i skadestånd, och dessutom fängelse eller böter som påföljd för att man brutit mot upphovsrättslagen. Är det rimligt? Knappast. Det är för lätt att påstå rätt ut i luften att man förlorat det belopp som man skulle ha fått om användaren skaffat sitt exemplar lagligt. Han kanske hade valt att inte köpa alls utan använt gratisprogrammet Gimp istället, och då hade man ju aldrig sett röken av pengarna: alltså ingen ekonomisk förlust i det fallet. Han skulle aldrig ha spelat musiken eller brukat och skrutit om programmet inför sina vänner eller arbetskamrater, och den marknadsföringseffekt som själva spridningen innebär skulle ha uteblivit. Klar vinst som uteblivit. Hur räknar man på det? Hur många köpare skulle man ha förlorat om den illegala användaren inte visat och kanske spritt sitt exemplar? Skulle man som Adobe låta udda vara jämnt och rent av tjäna ekonomiskt på saken? För att inte tala om den good-will den självsäkra attityden skapar!

Upphovsrättsindustrin är inte så monumentalt stor som den kan te sig ur den enskildes perspektiv, när de använder sin kraft för att lagföra enstaka individer. Det finns ett skäl till att man ger sig på Pirate Bays huvudpersoner, en handfull meddellösa ungdomar samt en "entreprenör" som sägs ha lite pengar på banken. Många har påpekat att t. ex. Google distribuerar adresser och metoder (torrents, t. ex.) för nedladdning av upphovsrättsskyddat material på i stort sätt samma vis som TPB. De har en ännu finurligare sökmotor och ännu större ekonomisk vinning: miljarder - medan TPB rakat in någon futtig miljon. För att inte tala om andra möjliggörare - potentiella "medhjälpare" till upphovsrättsbrott: hårdvarutillverkare som SonyEricson med sin 3G-teknik, bredbandsdistributörer, mjukvaruindustrin ... Många i miljardklassen.

Det är nog klokt av Antipiratbyrån att inte ge sig på dem, även om de ständigt och stundligen utför samma medhjälp till intrång som TPB ansetts göra. Det skulle upphovsrättsbranschen aldrig gå i land med. Den som har flest lobbyister och advokater vinner, och då skulle de hamna i ett saftigt underläge.

Det finns ett naturligt (vad jag avskyr det ordet och begreppet!) skäl till detta. Alla dessa branscher är har en lysande och expansiv framtid i stark kontrast mot de upphovrättsliga sekteristernas (Antipiratbyrån, IFPI ...) tynande tillvaro, där de försöker mjölka sista kronan ur Jussi Björlings gamla operainspelningar, vilket bara får som resultat att ingen någonsin får höra dem eftersom distribution och logistik inte skulle löna sig. De får stanna kvar i valven hos Sony eller någon annan storkund i livstid plus 50, 70 eller 90 år. Vem vet? Hela havet stormar av lobbyister och alltför ivriga tjänstemän som fingerfärdigt tillmötesgår deras önskemål med en allt strängare lagstiftning. Till vad nytta? Inte ens upphovsrättsindustrin tjänar på det. Men vi går miste om en del av vårt kulturarv. Kort sagt en skitbransch utan framtid.

Det finns anledning till optimism. Inte för att demokratin eller rättvisan segrar, inte heller för att "den ursprungliga upphovsrättshavaren" artisten eller programmeraren kommer att få en större del av kakan. Inte alls. Det kommer att reglera sig själv just av styrkeförhållandena på marknaden, denna märkliga best. Hårdvarutillverkare, programmakare och bandbreddsleverantörer ("infrastrukturen") är så oerhört mycket ekonomiskt starkare att de så småningom kommer att diktera villkoren för den tynande och snikna upphovsrättsindustrialisten som skor sig på fattiga trubadurer. Trubadurerna (hate to bring them up again!) kan få ett bättre avtal för fri nedladdning med dessa starka industrier än med upphovsrättsindustrins futila kamrerande.
Ungefär som det blev med biblioteksersättningen. I flera EU-länder (bl a Sverige) motsatte sig industrin (förlagen) effektivt att bibliotek lånade ut böcker gratis (verk med stor höjd spreds till allmänheten). Låntagarna borde betala halva eller hela bokens pris i hyra tyckte de, trots att boken redan var inköpt och betald av biblioteket. Men bibliotek i Sverige betalar redan ut en biblioteksersättning - ungefär som kassettskatten - som ska komma författare tillgodo - direkt utan att passera genom upphovsrättsindustrins giriga fingrar. I form av bl a stipendier till mindre kända författare eller sådana som gjort en insats för ett minoritetsspråk som Svenskan. EU:s argument (lobbyisternas? argument) hävdade enfaldigt att detta inte var fri konkurrens eftersom andra språk än svenska inte belönades. Efter många år av framgångsrik kamp understödd av förläggarföreningarnas lobbyister (och pengar får man anta) fick de till slut ändå ge sig. De fattade visserligen inget sådant beslut, men satte upp frågans (omkodade) nummer på en lista över "closed cases". Motparter och myndigheter meddelades endast på detta sätt, framgick efter mycket intensivt och uthålligt grävande från en journalist. Annars hade vi kanske aldrig fått veta detta icke-beslut.
Hur mycket kan vi till mans låna ut böcker CD/DVD-skivor, MP3-filer, spelprogram till kompisar, vänner, bekanta, obekanta ...? Med viss betalning för slitaget eller gratis? Med böckerna är tillgängliggörandet kontroversiellt även om jag köpt boken så kanske jag inte får låna ut den, men sälja den måste jag få göra för annars hade antkvariaten och second-hand-shopparna fått slå igen. Men det kliar i fingrarna på upphovsrätten handgångna: något borde man kunna pressa även ur dessa. Ständiga små förslag om lagjusteringar i "rätt" riktning, som eroderar grunden för denna ekonomiskt obetydliga men kulturellt viktiga spridning.

För att återknyta till skadestånden. Skulle det inte räcka med att gottgöra den skada man åsamkat trubaduren? 10 kronor till honom istället för 100 kronor till industrin. Det var ju ändå han som gjorde låten. Industrin har inte behövt pressa någon CD, designa något omslag och inte behövt bekymra sig om distribution till alla butiker och lagerhållning (logistik). Allt detta görs gratis på internet. Och detta rör ju inte upphovsmannen. Ge honom vad som honom tillkommer - inte industrin! Han kanske också tycker att udda kan vara jämnt med tanke på den kostnadsfria marknadsföring som spridningen innebär. Kanske en tia per exemplar är rimligt för honom i vissa lägen? Eller en uppskattad kostnad för alla nedladdningar på bara 2-5 kronor vore tillräckligt eftersom många raderas efter en halv provlyssning? Eller i form av stipendier som lottades ut bland dem som drabbas av nedladdningar? Kanske man inte ens skulle ta ut beloppen som skadestånd som ju innebär en obehaglig och onödigt dyrbar process med stora advokatarvoden: en liten ny avgift för varje megabyte som laddas ner - liten nog att inte höja måndskostnaden nämnvärt skulle ändå räcka för att ge trubaduren mat för dagen, men kanske inte för att göda den onödiga upphovsrättsindustrin.

Vi kan nog komma överens i godo, trubadurerna och visans vänner. Bara inte upphovsrättslobbyn lägger sig i och vill starta bråk. I såna fall får vi hämta våra starka storebrorsor - de rika och expansiva framtidsindustrierna. Och sen får vi se vem som lägger benen på ryggen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

The Quick Fix - en rättsskandal?

"den största rättsskandalen i Sverige sedan andra världskriget"

Thomas Quick
(alias Sture Bergwall) har lämnat in resningansökan i ett av de åtta fall där Quick dömts för mord. Ingen annan bevisning än Quicks egna bekännelser finns i något av fallen - inga vittnen och ingen teknisk bevisning. I något av morden tycks Quick haft fullgott alibi, i ett annat påträffades sperma i ett kvinnligt offer. När man senare kunnat DNA-testa denna så tillhörde den inte Quick. Detta har mystiskt nog inte hindrat fällande domar.

Quicks advokat tänker ta morddomarna en i taget och begära resning i samtliga.

Från seriemördare till seriebekännare och mytoman.

För flera år sedan var advokaten Pelle Svensson ombud för familjen till ett av mordoffren. Han hävdade mycket bestämt att domen var felaktig, och att ett flertal misstag begåtts av polis, åklagare och domstolar. JK Göran Lambertz granskade därför domarna mot Quick men trots viss skepsis kom han fram till att de var OK - en uppfattning som han nyligen fått ompröva. Nu tycker han att det i alla fall är tur för rättssäkerheten att det inte är någon som fällts mot sitt nekande, utan en som erkänt alla brotten, om det nu visar sig att domarna är felaktiga. Det var det dummaste jag någonsin hört honom säga. Bortser han ifrån att de verkliga mördarna fått gå fria? De flesta av dessa mord är redan preskriberade. Jag har hittills högaktat Lambertz för hans stora integritet och goda omdöme. Måtte jag kunna fortsätta med det.

Så journalisten Hannes Råstam var verkligen inte först, när han i slutet av förra året presenterade sina båda reportage om fallen i samband med att Quick återtagit sina erkännanden.

Professorn i kriminologi Leif GW Persson, som också varit kritisk under en längre tid, uttalade sig kategoriskt:
Jag har i tio år hävdat att Quickfallet är den dummaste brottsutredning som jag sett inte bara i Sverige utan överhuvudtaget./AB 2008-11-19

Gång på gång upprepas detta som ett mantra i domarna mot honom. Quick vet saker som bara gärningsmannen vet...
Det stora problemet är att detta inte är sant./Expressen 2008-12-07

- Det är obegripligt att polisen och åklagaren kunde tro på Quicks erkännanden. Han är den ende som dömts på sina erkännanden och utan stödbevisning. Det här tyder på en rättvisa i fritt fall och det är den största rättsskandalen i Sverige sedan andra världskriget, säger Leif G W Persson. /Expr 2009-04-20

Psykiatern Ulf Åsgård är expert på gärningsmannaprofiler. Tillsammans med Leif GW Persson hade han gått igenom ett stort utredningsmaterial, och skräder inte heller orden:
I en utredning om Quicks förmenta mervetande om några fall tyckte sig psykologen Sven Åke Christiansson kunna visa att Quicks informationskällor inte varit massmediala.
Den skriften kunde redan från början avföras till avdelningen usel vetenskap. /SvD 2008-12-14

- Både van der Kwast och Sven Åke Christianson har övertygat sig själva och varandra om Quicks skuld. Och också bortsett från kalla fakta. Men samtidigt har Quick lyckats trassla sig igenom utredningen på ett väldigt skickligt sätt. Han har ibland förvånat även mig, säger Ulf Åsgård. /DN 2008-12-14

Vilka företräder då den andra sidan av saken? Psykoterapeuten Birgitta Ståhle var den som först presenterade Quicks erkännanden. På den rättspsykiatriska klinik där han vårdades hade hon "terapeutiska" samtal med honom under tusentals timmar och dubiösa former, som dock sanktionerats av såväl klinikledning som professorn och minnesforskaren Sven Åke Christiansson. Terapeuten larmade polismannen Seppo Penttinen som sedan under hundratals timmar i åtskilliga år förhört och vallat den misstänkte gärningsmannen på påstådda och faktiska brottsplatser.

Spindeln i nätet var åklagaren Christer van der Kwast som inte precis excellerade i kritiskt tänkande - tvärtom kunde man i TV-reportaget få höra hur han friserat och undertryckt information som pekat i "fel" riktning. Några kritiker har framhållit hans bedrövliga track record - han förlorar sina rättegångar mest hela tiden. Det tycker jag är orättvist eftersom det kan tyda på att han tar upp svåra och tvistiga ärenden, eller att lagstiftning eller domstolar är undermåliga. Försvarsadvokaten Claes Borgström uppbar arvoden på åtskilliga miljoner av skäl som inte framgått. Vad bidrog han med? Kanske är det betalning för någon sorts empatisk gärning.


Hur kunde detta få passera?

En viktig omständighet är Quicks tidigare kriminalitet. Han var inte alls någon oförarglig småtjyv som det antytts. Han var redan dömd till rättspsykiatrisk vård för pedofila övergrepp med sadistiska inslag, när han följde med en homosexuell man hem och plötsligt attackerade denne. Först slog han honom i huvudet med en stekpanna, därefter flera knivhugg. Det var nära att offret avlidit. Denna gång tycks inga sexualsadistiska motiv ha framkommit; gärningen framstår som svårbegriplig, och kanske just därför skrämmande, utmanande, spännande och (psykopatiskt) suggestiv.

Denna tidigare kriminalitet var väl känd för undersökarna - terapeuten, förhörsledaren, åklagaren, försvarsadvokaten och "vittnesexperten". Förmodligen ledde även detta deras tankar i fel riktning: en gång gärningsman - alltid skyldig. Man kan begära mer än så av välutbildade och välbetalda yrkespersoner på denna nivå! Var fanns deras kritiska tänkande, analytiska förmåga, integritet och respekt för rättsordningen?

En professor i psykologi borde också veta bättre. Har han aldrig hört talas om de tekniker som tankeläsare använder sig av (cold/hot reading)? Vid hot reading skaffar man sig på förhand och i hemlighet kunskap om det ämne som är aktuellt. Cold reading är flera olika tekniker som används av charlataner för att ge sken av att de kan läsa tankar eller komma i kontakt med andevärlden. Det måste vara ett minimikrav att en vittnespsykolog eller förhörsledare har elementära kunskaper om dessa trix så att de inte blir helt bortkollrade.

Men det blev de, om man får tro Quickens nya version: oskyldig. Han har för längesedan förbrukat sin trovärdighet, men det är oväsentligt. Det viktiga är att den senaste ståndpunkten har bättre stöd i verkligheten.

Den analytiskt orienterade psykologin, så kallad dynamisk psykologi, har dragit sitt strå till stacken. Det är bara att tacka för att denna pseudovetenskapliga tradition äntligen börjat trängas undan av KBT och andra mer evidensbaserade terapier och teorier. Tydligen har man i utredningen laborerat med tvivleaktiga begrepp som "multipla personligheter" och patologisk bortträngning. Hur många rättsövergrepp har inte skett med dessa kvasivetenskapliga analytikers alltför benägna bistånd!

Har kritikerna rätt - och det tror jag - så är detta den största rättsskandal i vårt land någonsin. Respekten för polis och rättsväsende skulle urholkas ännu mer. Fan vet om det skulle bli nåt kvar alls.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2009-04-26

The Pirate Bay - Domen

Medhjälp del III

Så har jag då äntligen orkat läsa igenom domen som är på dryga 100 sidor. Den är systematisk och välskriven så långt jag begriper. Domaren verkar väl insatt i området, och de bedömningar han gjort av lagstiftning och bevisning förefaller rimliga, om än i strängaste lag. Det är många faktorer som ska vägas in för att bedöma strafflängd och nivå på böter/skadestånd. En mildare bedömning är självklart möjlig, knappast en strängare. Men min poäng är att domaren är OK. Det är inte han eller domstolen som är ondskefull utan lagen som är orimlig, svårbegriplig och oförutsägbar.

Medhjälp till brott mot upphovsrätten är vad de åtalade fällts för. De har inte själva gjort skyddade verk tillgängliga för allmänheten utan hjälpt andra att begå sådana brott. Medverkan eller medhjälp i lagens mening är vidare än man kan tro. Det ska visserligen finnas uppsåt, man ska vara medveten om att de egna insatserna kan underlätta eller uppmuntra viss brottslighet. Annars räcker det med mycket små insatser, som inte behöver vara nödvändiga eller avgörande för brottets förövande.

Där har man med rätta invänt att med denna vida definition av medhjälp så skulle tillverkare av vapen eller till och med bilar göras medansvariga till allvarliga brott. Det är ju allmänt bekant att pistoler kan användas vid rån och mord, och att bilar kan användas för att köra ihjäl folk eller fly från ett bankrån. Även en förskärare eller ett rep kan användas av en mördare, men det skulle leda till absurditeter att betrakta tillverkare och försäljare av dessa alldagliga föremål som skyldiga till medhjälp vid sådana brott.

En torrentfil kan man hitta genom vilken sökmotor som helst, vanligen Google. TPB (The Pirate Bay) lagrade systematiskt enbart torrentfiler, men inte enbart upphovrättsligt skyddade. Bredbandsleverantörer och hårdvarutillverkare möjliggör dagligen olagliga nedladdningar. Varför ska just TPB anses vara skyldiga till medhjälp? Var drar man gränsen? Det begriper åtminstone inte jag. Säkerligen finns det juridiska finesser som jag inte känner till som kanske kan förklara skillnaden.

Den åklagare jag nyligen skrev om övervägde att åtala anställda på ungdomsmottagningar för medhjälp till våldtäkt om de delade ut kondomer eller p-piller till ungdomar under 15 år, eftersom nästan alla samlag i den åldersgruppen ska betraktas som våldtäkter. Tydligen har begreppet medhjälp även här en godtyckligt omfattande betydelse, om man så önskar.

Problemet med legal medhjälp är att det är svårt att förstå var gränsen går. Hittills har jag trott att USA med sina "accessory before or after the fact" (medhjälp före eller efter brottet) haft en mycket strängare lag och praxis än Sverige. Vid en snabb koll på Wikipedia verkar det snarare som om begreppet medhjälp/medverkan är lika diffust i hela västvärlden, och att praxis varierar historiskt och från fall till fall på ett mer godtyckligt sätt än jag kunnat ana. Som medhjälp räknas allt tänkbart - inte bara direkta handlingar: uppmuntran (motivation), förse med verktyg/medel eller möjlighet (!). I vissa fall räcker det med att man känner till att ett brott ska begås eller har begåtts och inte rapporterar det. Ibland har det krävts att brottslingen som man varit medhjälplig till ska ha dömts för sitt brott, men vanligen inte. Vid medhjälp till konspirationer (stämpling?) så kan man fällas för medhjälp även om det planerade brottet aldrig genomförs. Tanken svindlar.

Det verkar vara alla gummiparagrafers moder. Alla kan anses skyldiga till medhjälp till en rad brott.

Dessutom verkar jurister världen över anse att medhjälp ska dömas lika strängt som huvudbrottet. Undantagsvis mildare. Skadestånden och fängelsestraffen i domen mot TPB är ett uttryck för detta tankesätt.

Huvudbrottet vid TPB-rättegången är brott mot upphovsrätten. Det har begåtts av alla de tusentals uppladdare (seeders) som tillgängliggjort verken för allmänheten automatiskt när de själva samtidigt utgjort denna allmänhet i egenskap av nedladdare (leechers). Torrentprogrammen fungerar ju så att den som vill ladda ner en viss fil samtidigt måste dela med sig av de filfragment som man själv redan har erhållit. På så vis skapas hela tiden lika många uppladdare som nedladdare, och gruppen av kriminella varierar i varje ögonblick.

Det är dessa diffusa nedladdare (somtvingas bli uppladdare) som är de riktiga bovarna, men dem kommer man inte åt så lätt. Det vore dessutom dålig publicitet att sätta dit alla "vanliga" människor. Men det är faktiskt de som begår brottet, och åsamkar upphovsrättshavarna den ekonomiska skadan. Det vore rimligare att alla dessa massor av människor delade lika på straffbördan (om man mot förmodan kunde finna dem). Var och en kunde kanske få en månad villkorligt och en tusenlapp i böter, lite varierande beroende på exakt vad man laddat ner.

Medhjälpsbrottet kan inte rimligen ha ett större straffvärde än huvudbrottet, men här har domaren lagt ihop alla medhjälpsbrott genom att summera de ursprungliga skadestånden. De har i sin tur skattats som den ekonomiska skada som åsamkats innehavaren av upphovsrätten. I samtliga fall stora multinationella mediföretag. Aldrig den enskilda fattiga artist som brukar åberopas när man vill motivera skyddet av upphovsrätten.

Man får innerligen hoppas att högre rättsinstanser har en mera restriktiv tolkning av hur medhjälp ska bedömas i detta sammanhang. Det finns också i befintlig lag utrymme för andra resonenmang rörande skadeståndet. Hur stor är egentligen skadan? Hur många biobesök har inställts, och hur många CD/DVD-skivor är osålda till följd av dessa upp- och medladdningar? Ska man inte väga in positiva spridningseffekter: Kanske någon sett piratkopierat material och blivit så intresserad att det lett till ett biobesök eller inköp av CD/DVD. Kanske ännu fler hört talas om produkten (verket) när den illegala kopian visas på YouTube och liknande? Kan det faktiskt vara så att den inbillade skadan helt uppvägs av PR- och reklamvärdet? Det skulle visserligen inte minska fängelsestraffet men skadeståndet avsevärt.

Ytterst måste emellertid lagen ändras eller åtminstone förtydligas så att vi vanliga människor begriper vad som är olagligt, både när der gäller nedladdning och medhjälp.

Det finns alltså andra juridiska konstigheter än upphovsrätten (immaterialrätten). Själva begreppet medhjälp verkar vara ett Mecka för den som inte riktigt kan styrka ett brott, men vill sätta dit nån ändå. Skrämmande.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2009-04-23

Medhjälp den nya trenden?

Det har kommit på modet det där med medhjälp.

II.

Först den uthängda barnläkaren som bara gjort som man alltid gör. Dock efter en vårdprocess där många yrkesgrupper deltagit under en längre tid, och där föräldrarnas uppfattning tagits med som en viktig del i den fortlöpande bedömningen. I värsta fall leder detta förlopp så småningom till ett konsensus (allmän uppfattning); den alltmer oundvikliga slutsatsen av alla kliniska iakttagelser, undersökningar och bedömningar är att förbättring är utsiktslös.

Denna sammanfattande bedömning ska göras av en läkare i ansvarig ställning: en specialist eller överläkare som är ansvarig för enheten. Ingen annan har den befogenheten eller ska behöva leva med följderna/ansvaret - i synnerhet inte föräldrarna (Tännsjö!) och inte annan personal som deltar i vårdarbetet. Det är en läkarsak, och det ska vi vara tacksamma för. Alla alternativ är sämre.

Föräldrar har föreslagits. Är en sådan bedömning - ett slags vanmäktig dödsdom - något de ska tvingas göra? Är det barmhärtigt? Hur ska de säkert veta när alla försök till förbättring är utsiktslösa och därför ska inställas. Och kan/bör de ens då ge upp allt hopp? Det vanliga är att försämringarna meddelas föräldrarna fortlöpande. De måste få tid att känna sig in i det nya perspektivet, bearbeta sorg och uppgivenhet och ställa nya frågor - många frågor som måste få ett svar men även lika många frågor som nog inte har några svar. Efter några dagar meddelar föräldrarna en känsla av att de förstår hur man resonerar. Därefter försöker man göra avslutningen så skonsam som möjlig för barnet och dem, ofta i ett outtalat men djupt känt samförstånd. Jag har aldrig hört talas om att man avslutar hopplös behandling om föräldrarna inte vill eller "förstår". Då avvaktar man hellre. Lika lite som om man efterfrågar deras "åsikt" eller än mindre "beslut". Så de har ett avgörande inflytande, men slipper den omänskliga uppgiften att bestämma "om" och när" behandlingen ska upphöra. Det är många års förtrogenhet med sådana vårdsituationer som lett fram till detta någorlunda skonsamma och etiskt välavvägda system.

Ett medicinskt-etiskt-juridiskt "nytänkande" i frågan är ett opåkallat inklampande på den mediala scenen, och kan orsaka avsevärt lidande bland döende barnpatienter, deras närstående och även hos engagerad personal.

Vad vore vinsten som skulle kunna uppväga detta lidande?

Och vad fan har morfindosen för betydelse? Vore jag anhörig - och det har hänt - så skulle jag tänka "ta i rejält" så att insomnandet sker lugnt och säkert. Om erfarenheten säger att det bästa är nivåer skyhögt över vad som är lämpligt när patienterna ska leva vidare, så får det bli så, om jag ska bestämma. Men visst är det ytligt sett mer av dödshjälp än palliation (lindring) i en sådan attityd. I det senare fallet skulle man bara ge så mycket lugnande att patienten slipper lida och känna kvävningskänslor när andningen avstannar, men vem vet hur djup den narkosen behöver vara? Min tanke som anhörig skulle vara: "vi har passerat gränsen för sådant finlir - se till att få det gjort så barmhärtigt (och snabbt) som möjligt". Att passivt vänta på att mitt barn sakta, kanske under flera dygn ska rossla sig hädan - till en säker död - med bara viss säkerhet om smärt- och ångestfrihet; det vore närmast totrtyr.

Och hur ska man göra med
den kliniska konferens (ronden) som fattade principbeslutet?'
de konsulter, röntgenläkare och labläkare m fl, m fl som bidragit till beslutet?
den läkare som ordinerade de sista doserna?
sjuksköterskan som gav sprutan och stängde ventilatorn (respiratorn)?
Medhjälp till mord förstås! Sy in dom hela bunten, kanske även sjukhusadministrationen.

Eller avstå för Guds, patienternas, de anhörigas och personalens skull. Avstå i barmhärtighetens namn.

Palliation nära döden kan nog bli intill förvillelse lik dödshjälp - inte minst juridiskt. Är det något vi är vill ska bli föremål för dessa sketna medikolegala hårklyverier? Kan vi inte låta läkarna sköta sitt grannlaga värv efter bästa förstånd, med empati för de närstående och den döende, med stöd från kolleger och i samarbete med dem och övrig personal så att man inte under press faller till föga för sämre lösningar: onödigt förlänger lidande, för bryskt fattar avgörande beslut, jagar upp och tröttar ut föräldrarna mer än nödvändigt etc. Jag tror inte att detta är ett av de ställen vi behöver leta efter bristande rättssäkerhet. Snarare förtydliga lagarna så att ett gott och medmänskligt handlag blir helt klart lagligt.

Vill vi problematisera så går det nog att fälla flera läkare på olika nivåer, föräldrarna, annan personal som bidragit till bedömningen att vården var utsiktslös, och att aktiva åtgärder (t ex respirator) därför skulle avslutas. Medhjälp till överlagt mord (för det låter ju mycket, mycket överlagt) eller dråp (i hastigt mod = oavsiktligt pga känsloutbrott - låter inte rimligt). Låter som en mardröm för alla inblandade (misstänkta?). Bättre säkerhet/kvalitet i vården? Knappast!

Åklagaren har avsagt sig fallet då hon tyckte att det gav för mycket fokus på hennes person - förhoppningsvis ett tecken på plötslig mognad och insikt? Låt oss ta itu med den organiserade brottsligheten istället. Den är på frammarsch, och behöver våra brottsbekämpande resurser bättre.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,