2009-05-05

Konsten att bli lycklig och Stephen Fry.

Idag, flera månader efter att jag skrev inlägget, fick jag en kommentar. Det gladde mig.

Har sedan dess hunnit läsa två böcker av Stephen Fry: Moab is my washpot och The Liar. De tycks inte finnas i svensk översättning. The Liar är en roman med självbiografiska inslag medan Moab är mera rakt på sak - en självbiografisk historia kring hans process att komma ut som bög.



Han är hyperintellektuell och superbrittisk. Kanske därför lite för smal, särskilt utanför hemlandet. Båda bäckerna har fått lysande recensioner i engelskspråkiga tidningar och tidskrifter, men jag har inte hört talas om dem i svenska sammanhang. Självbiografin sträcker sig bara till tjugoårsåldern och sexdebuten men är en självklar läsning för den intellektuelle och välinformerade bögen.

Personligen blev jag nog lite besviken på att inte finna mer av livsvisdom i böckerna efter att ha tagit del av hans korta TV-intervju som innehöll så mycket klarsyn kring lycka-olycka. Tvärtom är hans självbiografier lite udda, mycket personliga - och har begränsad giltighet för oss vanliga människor. Hans problem är så speciella att man får en känsla av att han antingen inte har kontakt med de mera vardagliga sidorna av sin personlighet eller att han valt att inte dela med sig av dem.

Vad gäller självömkan så tror jag att den teorin har sin främsta giltighet när det gäller olika sorters missbruk: av substanser, alkohol, mat, människor osv. Där är ofta det självömkande perspektivet en viktig ingrediens i motivationen och rationaliserandet.

Nästan alla människor anser att de inte till fullo uppskattas vare sig på jobbet eller privat. Man får inte den credit man (egentligen) förtjänar - är missförstådd och underskattad. Det stämmer säkert. Hur skulle omvärlden kunna bekräfta oss fullt ut, när det bara är vi själva som känner oss tillräckligt väl för att förstå hur begåvade vi är? Vi undervärderas ständigt och jämt. Till detta kan vi förhålla oss på två sätt. Antingen blir vi besvikna på världen och människorna eller också gläds vi över den lilla uppskattning och bekräftelse vi faktiskt får. Glädjen över det halvfulla glaset är viktigare och roligare än besvikelsen över det halvtomma. Valet är vårt.

Det finns bara en väg till lycka, och den är att sluta bekymra sig för sånt som ändå inte går att ändra på. (Epiktetos, grekisk filosof ca 50-140 e. Kr.)


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.