Hemligheten med att bli lycklig

Råkade se ett inslag med Stephen Fry på YouTube häromdagen. Han lider som bekant av bipolär (manisk-depressiv) sjukdom, och har väl fått sin beskärda del av livets oundvikliga prövningar. På frågan om hur man blir lycklig gav han ett svar som jag vet är mycket ovanligt. Faktum är att jag läser det mesta som publiceras på området av terapi/självhjälp sedan 40 år tillbaka och aldrig förr har stött på den här varianten:

-Om jag skulle skriva en bok om hur man blir lycklig så skulle jag på första sidan skriva "Sluta tycka synd om dig själv!" (Stop feeling sorry for yourself). Resten av boken skulle bestå av blanka sidor.

Hans ord förtjänar eftertanke. Om vi blir påkörda av en buss och förlorar ett ben så kan vi reagera på åtminstone två sätt. Antingen har vi "drabbats" av en olycka som gör att det är mycket synd om oss eller så hade vi en otrolig tur som klarade livhanken.

Vi kan välja att betrakta samma glas som antingen halvfyllt eller halvtomt. Vårt välbefinnande hänger på vilket vi väljer. Ingen kan förneka att glas ibland faktiskt är halvtomma, vädret uruselt, arbetsmarknaden bedrövlig, att folk får cancer och att shit happens mest hela tiden - så ofta är det ju faktiskt synd om oss. Men om vi trots det klarar av att ta fasta på vad som ändå är bra och på vad som fortfarande fungerar, så ökar vår möjlighet att vara lyckliga mitt i olyckan. Smärtan är oundviklig men inte lidandet. De som ser sig själva som riktiga turgubbar och är allmänt tacksamma blir lyckligare än de som känner sig som olycksfåglar, och det är sällan de yttre omständigheterna som styr vilket vi väljer!

Självömkan kan ta sig många subtila former:

• det är lite mycket just nu
• jag har det inte så lätt
• jag mår inte bra (jag mår dåligt), se nedan
  
• idag har det varit extra jobbigt/jävligt
• roligt är det inte
• det kunde ha varit mycket bättre
• vilken otur
• varför drabbas just jag?
• min typiska otur
• oflyt just nu
• nu får det vara nog
• man ska inte tro att man är nåt
• inte konstigt att man tappar sugen
• jag fick aldrig en chans
• om jag bara haft råd med ...
  

I alla sådana tankegångar finns ett drag av "stackars mig".

När jag frågade dem som sökte för första gången på min mottagning om vad de ville ha hjälp med, så var det absolut vanligaste svaret att man mådde dåligt - eller snarare: jag mår inte bra. Vad det innebar skiftade, men ofta fanns det en rejäl portion av att patienten kände sig som ett offer, var drabbad av yttre omständigheter (otur, orättvisa, ensamhet, dålig ekonomi ...) och underförstått att det var synd om henne. Ibland även inre faktorer: jag är en dålig människa, ful, motbjudande, dum, obegåvad, hopplös ... Idel halvfulla glas.

Att ändra beskrivningen så att den fortfarande är riktig men också mera konstruktiv kallas reframing (omramning) - man sätter en annan ram på samma tavla, ser den i ett nytt ljus och tolkar den på ett mer inspirerande sätt.

Så fort man upplever eller beskriver en situation i självömkande termer så uppstår en känsla av olust och vanmakt. Vi mår dåligt och blir passiva (drabbade). Det kan i sin tur ge oss anledning till tröst (eller att unna oss något extra): ta oss ett glas, en cigarrett, käka godis, köpa en trisslott osv. vilket skapar ännu mer olycka på lite längre sikt.

Dessutom får vi en bekväm ursäkt för att slippa (= skjuta upp) jobbiga saker som att städa eller söka jobb eller att ta itu med något riktigt svårt som att sluta röka/dricka/skära sig. Det är det ju inte tal om när man redan har det jobbigt. Så gör vi våra liv ännu mer miserabla.

Att ömka sig själv är en livsfarlig genväg till olycka. I kontakt med andra blir man gnällig och beklagar sig ständigt. Dessutom blir man skör och lättsårad (lättkränkt).

Självömkan förstör allt runtomkring sig, allt utom självömkan själv som bara växer och växer, om man inte sätter stopp för det, säger Fry. Den förstör vänskap (vem vill umgås med en självupptagen och gnällig typ`), självförtroende (jag är en loser), arbete (hur ska man orka jobba när man har det som jag?), livslust (såklart) - listan kan göras lång.

Om man slutar tycka synd om sig själv blir man lyckligare för var dag som går. Jag lovar!

Återkommer till hur man går tillväga rent praktiskt, om någon skulle undra. Det kräver visst arbete, men mycket mindre än man kan tro. Ofta räcker det med en timmes intensiv koncentration för att vända trenden. Med några minuters uppmärksamhet varje dag, så fortsätter allt att bli bättre tills det blir så bra att man nästan tycker att det är lite förargligt hur bra man mår och hur lite problem det dykt upp på sistone. Man är lycklig och aktiv.