Just när vi satt oss att äta lunch så hördes ett knackande. Totte (hunden) skällde som vanligt besinningslöst och rusade mot terrassdörren. Utanför stod en ung polisman. Jag låste upp och frågade med hjärtat i halsgropen vad som stod på.
Han fyrade av ett leende som var fullständigt bländande.
-Är det ni som glömt kupéljuset i bilen på?
Ja, det var det. Han måste vara den snyggaste polisen i Skåne med omnejd, tänkte vi.
Efteråt berättade Mikael att polisen utökat sin verksamhet i närområdet, då man tyckt att utryckningstiderna från Malmö blev för långa. De har inrättat grupper som patrullerar även här i Bjärred.
Det trevligaste polisingripande jag varit med om! Det kändes som om man aldrig någonsin mera skulle vilja släcka ljuset inne i bilen.
2009-01-26
Katastrofalt om klimatet
På hundra år har jordens medeltemperatur stigit med en halv grad, men på de senaste åren har den sjunkit.
Polarisarna varierar från år till år. Amundsen kunde därför segla genom nodvästpassagen 1875. Det tar ett halvt århundrade för jordens medeltemperatur att påverka isarnas utbredning.
1950 fanns det 5 000 isbjörnar - idag 20-25 000. De senaste 20 åren har de inte blivit färre, snarast fler. (Enligt isbjörnsspecialisten dr Andrew Derocher)
Politiker har alltid slagit mynt av rädslan för förestående katastrofer. De kan utmåla sig som räddaren från allt det onda. Dessutom kan man motivera höga skatter om det finns en riktigt stor fara/fiende att kämpa mot. Sådana "larm" har varit många: sura regn, Sovjet (kalla kriget motiverade stora försvarsutgifter), A-bomben, befolkningsexplosionen (Myrdals "Asian Drama" från 70-talet t ex) osv.
Inom psykologin kallar man detta fenomen för katastrofiering. Man gör en höna av en fjäder. Nuförtiden känns befolkningsexplosionen inte lika akut och hotet från kommunismen har rasat ihop tillsammans med berlinmuren. Istället har två nya globala hot dykt upp: terrorismen och klimathotet. De motiverar vilka budgetutgifter som helst eftersom de kan leda till att vi eller vår kultur utplånas. Och inget av dem verkar gå att stoppa.
Det är påfallande hur snabbt USA och västvärlden flyttade fokus från Sovjet till terrorism. Ingen lättnad alls när det största hotet mot mänskligheten, kommunismen, försvann. Det är påfallande hur vi ser till att summan av ondskan i världen är konstant.
Klimatet och miljön har blivit temat för nya dyra projekt. Miljarder svälter till följd av politiska missförhållanden och korruption. Det dör varje dag 10-20 000 spädbarn för att de inte får mat, rent vatten och elementär medicinsk omvårdnad. Det beror inte på att jordens resurser inte skulle räcka till, eller ens att biståndsinsatserna är otillräckliga - utan på att några mäktiga herrar inom det egna landet roffar åt sig av resurser och bistånd för att själva bli rika.
Teknikfientlighet har alltid frodats bland allmogen. Sura regn var bara början. När det visade sig att de inte var något hot mot skogen bytte man bara till något nytt. I min barndom var bilismen ett framväxande hot eftersom avgaserna innehöll cancerframkallande aromatiska kolväten. Katalysatorerna introducerades och det enda som kom ut ur avgasrören var vattenånga och koldioxid (alltså i princip vichyvatten). Inte blev bilarna populärare för det. Samma gäng som larmade om cancerrisken började då istället att tjata om koldioxiden, som åtminstone låter farligare än vattenånga. Några blandade också ihop den med kolmonoxid, som är dödlig redan i måttliga doser.
På senare tid har man uppmärksammat att vattenånga har en mångdubbelt starkare växthuseffekt än koldioxiden. Men det har inte med saken att göra.
Som gammal vänsterist måste jag tyvärr konstatera att kommunismen på det hela taget har blivit omodern, utom i Nordkorea. Vi vänsterister har alltid motsatt oss kapitalismen, som nästan är detsamma som industrialiseringen, som nästan är lika med ny teknik. På äldre dar har jag dock förstått att utvecklingen inte varit enbart av ondo. Men många håller fortfarande envist fast vid att varje teknisk landvinning är livsfarlig. Ibland är det riktigt som t ex med joniserande strålning, men ibland måste man väl tillstå att vissa tekniska landvinningar varit bra, t ex röntgen, e-post och järnvägarnas införande. (Kanske inte e-post?)
Man talar om klimatalarmism, när någon larmar om klimatets utveckling. Alla är överens om att det blivit varmare de senaste 100 åren - någon halv grad eller så. (Hur man nu kan mäta så små skillnader?) Men några hävdar bestämt att det beror på vår förbränning av fossila bränslen, olja, det moderna samhällets viktigaste energikälla. Det verkar mera osäkert, dock. Och värst av allt: om det nu är på det sättet så skulle det kosta för mycket att ändra på, om det alls går. Det skulle tömma jordens resurser så att vi fick gå tillbaka till medeltida förhållanden. Att hindra Asien från att utnyttja fossila bränslen vore att döma dem till evig stagnation och fortsatta umbäranden. Därför har vi skrivit under Kyotoprotokollet. Där ligger det på de utvecklade länderna att skära ner, trots att alla vet att det bara påverkar utvecklingen med någon procent.
Och varför vi i Sverige bekymrar oss förstår jag inte alls. Vad är nackdelen med att odla ananas i Gävle? Och med ett varmare (bättre) klimat skulle vi inte behöva lika mycket kärnkraft och olja för att hålla varmt vintertid.
Allt verkar mycket irrationellt, men det har blivit ett Mecka för politiker som vill utöka sin makt. Sällan har man väl varit så kreativa vid utformandet av nya skatter som när man kom på utsläppsrätter. Och vem vågar vara emot? Vill ni att jorden ska gå under? De som inte är med går emot själva moder jord, och misstänks för att äventyra mänsklighetens hela framtid.
Det enda som kan stoppa karusellen är att jorden går mot en av sina kallare perioder, vilket mycket tyder på. Så hoppet om besinning är inte alls ute. Kanske isbjörnarna går en lika kall som ljus framtid till mötes trots allt.
Polarisarna varierar från år till år. Amundsen kunde därför segla genom nodvästpassagen 1875. Det tar ett halvt århundrade för jordens medeltemperatur att påverka isarnas utbredning.
1950 fanns det 5 000 isbjörnar - idag 20-25 000. De senaste 20 åren har de inte blivit färre, snarast fler. (Enligt isbjörnsspecialisten dr Andrew Derocher)
Politiker har alltid slagit mynt av rädslan för förestående katastrofer. De kan utmåla sig som räddaren från allt det onda. Dessutom kan man motivera höga skatter om det finns en riktigt stor fara/fiende att kämpa mot. Sådana "larm" har varit många: sura regn, Sovjet (kalla kriget motiverade stora försvarsutgifter), A-bomben, befolkningsexplosionen (Myrdals "Asian Drama" från 70-talet t ex) osv.
Inom psykologin kallar man detta fenomen för katastrofiering. Man gör en höna av en fjäder. Nuförtiden känns befolkningsexplosionen inte lika akut och hotet från kommunismen har rasat ihop tillsammans med berlinmuren. Istället har två nya globala hot dykt upp: terrorismen och klimathotet. De motiverar vilka budgetutgifter som helst eftersom de kan leda till att vi eller vår kultur utplånas. Och inget av dem verkar gå att stoppa.
Det är påfallande hur snabbt USA och västvärlden flyttade fokus från Sovjet till terrorism. Ingen lättnad alls när det största hotet mot mänskligheten, kommunismen, försvann. Det är påfallande hur vi ser till att summan av ondskan i världen är konstant.
Klimatet och miljön har blivit temat för nya dyra projekt. Miljarder svälter till följd av politiska missförhållanden och korruption. Det dör varje dag 10-20 000 spädbarn för att de inte får mat, rent vatten och elementär medicinsk omvårdnad. Det beror inte på att jordens resurser inte skulle räcka till, eller ens att biståndsinsatserna är otillräckliga - utan på att några mäktiga herrar inom det egna landet roffar åt sig av resurser och bistånd för att själva bli rika.
Teknikfientlighet har alltid frodats bland allmogen. Sura regn var bara början. När det visade sig att de inte var något hot mot skogen bytte man bara till något nytt. I min barndom var bilismen ett framväxande hot eftersom avgaserna innehöll cancerframkallande aromatiska kolväten. Katalysatorerna introducerades och det enda som kom ut ur avgasrören var vattenånga och koldioxid (alltså i princip vichyvatten). Inte blev bilarna populärare för det. Samma gäng som larmade om cancerrisken började då istället att tjata om koldioxiden, som åtminstone låter farligare än vattenånga. Några blandade också ihop den med kolmonoxid, som är dödlig redan i måttliga doser.
På senare tid har man uppmärksammat att vattenånga har en mångdubbelt starkare växthuseffekt än koldioxiden. Men det har inte med saken att göra.
Som gammal vänsterist måste jag tyvärr konstatera att kommunismen på det hela taget har blivit omodern, utom i Nordkorea. Vi vänsterister har alltid motsatt oss kapitalismen, som nästan är detsamma som industrialiseringen, som nästan är lika med ny teknik. På äldre dar har jag dock förstått att utvecklingen inte varit enbart av ondo. Men många håller fortfarande envist fast vid att varje teknisk landvinning är livsfarlig. Ibland är det riktigt som t ex med joniserande strålning, men ibland måste man väl tillstå att vissa tekniska landvinningar varit bra, t ex röntgen, e-post och järnvägarnas införande. (Kanske inte e-post?)
Man talar om klimatalarmism, när någon larmar om klimatets utveckling. Alla är överens om att det blivit varmare de senaste 100 åren - någon halv grad eller så. (Hur man nu kan mäta så små skillnader?) Men några hävdar bestämt att det beror på vår förbränning av fossila bränslen, olja, det moderna samhällets viktigaste energikälla. Det verkar mera osäkert, dock. Och värst av allt: om det nu är på det sättet så skulle det kosta för mycket att ändra på, om det alls går. Det skulle tömma jordens resurser så att vi fick gå tillbaka till medeltida förhållanden. Att hindra Asien från att utnyttja fossila bränslen vore att döma dem till evig stagnation och fortsatta umbäranden. Därför har vi skrivit under Kyotoprotokollet. Där ligger det på de utvecklade länderna att skära ner, trots att alla vet att det bara påverkar utvecklingen med någon procent.
Och varför vi i Sverige bekymrar oss förstår jag inte alls. Vad är nackdelen med att odla ananas i Gävle? Och med ett varmare (bättre) klimat skulle vi inte behöva lika mycket kärnkraft och olja för att hålla varmt vintertid.
Allt verkar mycket irrationellt, men det har blivit ett Mecka för politiker som vill utöka sin makt. Sällan har man väl varit så kreativa vid utformandet av nya skatter som när man kom på utsläppsrätter. Och vem vågar vara emot? Vill ni att jorden ska gå under? De som inte är med går emot själva moder jord, och misstänks för att äventyra mänsklighetens hela framtid.
Det enda som kan stoppa karusellen är att jorden går mot en av sina kallare perioder, vilket mycket tyder på. Så hoppet om besinning är inte alls ute. Kanske isbjörnarna går en lika kall som ljus framtid till mötes trots allt.
2009-01-22
Vad är konst?
Ernst Billgren gav i höstas ut en bok med titeln Vad är konst?
En sådan titel lovar en hel del. Det märkliga är att författaren lyckas infria sitt löfte. Han ringar in sitt ämne mycket väl med ett hundratal frågor, som var och en får ett kort och ett långt svar. Visst använder han spetsiga formuleringar för att knipa en och annan poäng, men på det hela taget besvara boken titelns fråga. Svaren är ibland personliga och andra gånger mera allmängiltiga. Den centrala frågan ställs i boken som nummer 65, och besvaras rimligt uttömmande och korrekt i det längre svaret på en knapp boksida. Det är bra gjort. Frågan ställs ännu en gång i slutet av boken (117) och får där ett kortare men lika uttömmande svar, fast på en högre begreppsnivå.
Även i andra frågor märks det att författaren är väl förtrogen med sitt ämne. Förvånansvärt lite ironi och raljans, men mycket av enkla konstateranden matter of fact utan krusiduller. Ibland skrattade jag åt författarens torra svar på frågor som låter närmas omöjliga att besvara. Men lika ofta gav svaren en aha-upplevelse: Ja, så ska/kan man nog se det. En folkbildande bok, alltså, för sådana som i likhet med mig inte är så bevandrade på konstens område.
Ingela Lind, konstkritiker i DN, skrev en smågnällig och korkad recension av boken, kanske för att den tar loven av professionella tyckare och förståsigpåare. Hon beskrev författarens utläggningar som klichéer och truismer (självklarheter). Det är helt enkelt fel. Sällan har vi varit så långt ifrån stereotypa konstresonemang. Några av svaren kan i efterhand tyckas självklara, men så är det ofta med något som är bra. Därmed inte sagt att det är banalt eller lätt snutet ur näsan. Det kräver just den långvariga förtrogenhet med ämnet som författaren uppenbarligen har.
Min enda invändning är att boken språkligt skulle kunna vinna en hel del på att låta en kunnig redaktör gå igenom texten. Nu finns det en del otympligheter som skämmer budskapet, men inte påfallande många. Det är ju inte heller författarens syfte att briljera med sitt språk, antar jag.
Boken är föredömligt kortfattad, halva sidutrymmet går åt till den snygga layouten. Ändå lyckas den täcka in sitt område såpass att läsaren inte riskerar göra bort sig vid nästa vernissage eller konstdiskussion. Det finns mycket konkreta besked om vad som är en enfaldig inställning, och vad som låter mer begåvat om man diskuterar konst. Bara det gör boken till ett fynd. Slippa verka dum för 39 spänn!
En av få böcker som faktiskt lyckas med att leva upp till sin titel.
En sådan titel lovar en hel del. Det märkliga är att författaren lyckas infria sitt löfte. Han ringar in sitt ämne mycket väl med ett hundratal frågor, som var och en får ett kort och ett långt svar. Visst använder han spetsiga formuleringar för att knipa en och annan poäng, men på det hela taget besvara boken titelns fråga. Svaren är ibland personliga och andra gånger mera allmängiltiga. Den centrala frågan ställs i boken som nummer 65, och besvaras rimligt uttömmande och korrekt i det längre svaret på en knapp boksida. Det är bra gjort. Frågan ställs ännu en gång i slutet av boken (117) och får där ett kortare men lika uttömmande svar, fast på en högre begreppsnivå.
Även i andra frågor märks det att författaren är väl förtrogen med sitt ämne. Förvånansvärt lite ironi och raljans, men mycket av enkla konstateranden matter of fact utan krusiduller. Ibland skrattade jag åt författarens torra svar på frågor som låter närmas omöjliga att besvara. Men lika ofta gav svaren en aha-upplevelse: Ja, så ska/kan man nog se det. En folkbildande bok, alltså, för sådana som i likhet med mig inte är så bevandrade på konstens område.
Ingela Lind, konstkritiker i DN, skrev en smågnällig och korkad recension av boken, kanske för att den tar loven av professionella tyckare och förståsigpåare. Hon beskrev författarens utläggningar som klichéer och truismer (självklarheter). Det är helt enkelt fel. Sällan har vi varit så långt ifrån stereotypa konstresonemang. Några av svaren kan i efterhand tyckas självklara, men så är det ofta med något som är bra. Därmed inte sagt att det är banalt eller lätt snutet ur näsan. Det kräver just den långvariga förtrogenhet med ämnet som författaren uppenbarligen har.
Min enda invändning är att boken språkligt skulle kunna vinna en hel del på att låta en kunnig redaktör gå igenom texten. Nu finns det en del otympligheter som skämmer budskapet, men inte påfallande många. Det är ju inte heller författarens syfte att briljera med sitt språk, antar jag.
Boken är föredömligt kortfattad, halva sidutrymmet går åt till den snygga layouten. Ändå lyckas den täcka in sitt område såpass att läsaren inte riskerar göra bort sig vid nästa vernissage eller konstdiskussion. Det finns mycket konkreta besked om vad som är en enfaldig inställning, och vad som låter mer begåvat om man diskuterar konst. Bara det gör boken till ett fynd. Slippa verka dum för 39 spänn!
En av få böcker som faktiskt lyckas med att leva upp till sin titel.
2009-01-20
SJ på dekis?
Just hemkommen från en stockholmsresa kan jag konstatera att tåget som skulle ta drygt 4 timmar tog 5 istället. Redan i Stockholm "levererades" tåget 20 minuter försent, och sen sprack väl all samordning med övrig trafik så att vi fick krypköra bakom långsamma tåg långa sträckor.
På uppresan 20 minuter försenat. När vi har mött bekanta som åkt från Stockholm så har de nästan alltid varit försenade med minst 20, någon gång 60 minuter.
På Stockholms central finns inte rulltrappor på strategiska ställen. Så först måste man släpa bagaget nerför trappan till underjorden för att sedan släpa det uppför trappan till spår 11. Där meddelas att tåget är försenat, men inte förrän precis när det skulle ha avgått. Jag kollade stora tavlan innan släpandet började och där stod inget. Högtalarrösten framhöll att avgången PRELIMINÄRT fått en ny avgångstid 20 minuter senare. Släpade väskorna tillbaka för att inte frysa ihjäl, och så kolla tavlan: där står nu att den nya tiden är preliminär ända fram till avgångstid, så man måste släpa väskor och allt tillbaka till spår 11 på vinst och förlust för att få veta om den utlovade tiden ska flyttas fram ännu mera. Att inte fler får hjärtinfarkt är ett under.
Jag var skitsur, men lugnades ner av vänliga medpassagerare som åkte oftare än jag, och var mer vana med de svävande tiderna.
Sen får man gissa förseningens utveckling under resan genom att fråga medpassagerare, som har mera koll på alla stationer i Småland och Östergötland. Gärna ha en mobiltelefon att ringa hem också så att de som hämtar med bil slipper stå en timme i snålblåsten på perrongen. SJ:s datasystem upplyser visserligen om förseningen, men påstod att den var 30 minuter när den i själva verket var 58 minuter. Dessutom framgick det att tåget skulle anlända till Malmö 1 minut efter avgång från Lund. I de fina displayerna ombord på tåget är man finkänslig nog att inte säga något alls om förseningen. På uppresan stod istället: "Tåget anländer strax till Mjölby - temperaturen är grader". Idag var temperaturen 0 grader på alla stationer så där fungerade förmodligen temperaturgivaren bättre. Det verkar som om man tagit intryck av flyget, där man mera befogat brukar berätta vad temperaturen på destinationen är. Det verkar som om dataavdelningen på SJ har lågt satta (mediokra) mål. Resenärenär inte i centrum utan i väntrum.
Det är ju bedrövligt. Jag vet inte om jag orkar ta tåget nästa gång. På flyget finns det ju hissar och rulltrappor som gör släpandet mindre brutalt. Trist för egentligen tycker jag att tåget är mycket trevligare som färdmedel.
Man kan lätt föreställa sig hur mediokra chefer med lågt satta mål tycker att 20 minuters försening redan vid start är "beklagligt" = acceptabelt. Med den inställningen känner nog ingen stolthet över våra järnvägar, trafikanterna blir allt färre vartefter de tvingas ta flyget istället, och därmed försvinner underlaget för investeringar i infrastrukturen och verksamheten. Det var påfallande få affärsresenärer i 1:a klass som åkte hela vägen. Prestigetåget X2000 mellan Stockholm och Köpenhamn har reducerats till ett lokaltåg mellan Mjölby och Hässleholm.
I övrigt var Stockholmsvistelsen lyckad. Återkommer förhoppningsvis med mindre sura kommentarer framöver, när jag hunnit vila upp mig efter strapatserna.
På uppresan 20 minuter försenat. När vi har mött bekanta som åkt från Stockholm så har de nästan alltid varit försenade med minst 20, någon gång 60 minuter.
På Stockholms central finns inte rulltrappor på strategiska ställen. Så först måste man släpa bagaget nerför trappan till underjorden för att sedan släpa det uppför trappan till spår 11. Där meddelas att tåget är försenat, men inte förrän precis när det skulle ha avgått. Jag kollade stora tavlan innan släpandet började och där stod inget. Högtalarrösten framhöll att avgången PRELIMINÄRT fått en ny avgångstid 20 minuter senare. Släpade väskorna tillbaka för att inte frysa ihjäl, och så kolla tavlan: där står nu att den nya tiden är preliminär ända fram till avgångstid, så man måste släpa väskor och allt tillbaka till spår 11 på vinst och förlust för att få veta om den utlovade tiden ska flyttas fram ännu mera. Att inte fler får hjärtinfarkt är ett under.
Jag var skitsur, men lugnades ner av vänliga medpassagerare som åkte oftare än jag, och var mer vana med de svävande tiderna.
Sen får man gissa förseningens utveckling under resan genom att fråga medpassagerare, som har mera koll på alla stationer i Småland och Östergötland. Gärna ha en mobiltelefon att ringa hem också så att de som hämtar med bil slipper stå en timme i snålblåsten på perrongen. SJ:s datasystem upplyser visserligen om förseningen, men påstod att den var 30 minuter när den i själva verket var 58 minuter. Dessutom framgick det att tåget skulle anlända till Malmö 1 minut efter avgång från Lund. I de fina displayerna ombord på tåget är man finkänslig nog att inte säga något alls om förseningen. På uppresan stod istället: "Tåget anländer strax till Mjölby - temperaturen är grader". Idag var temperaturen 0 grader på alla stationer så där fungerade förmodligen temperaturgivaren bättre. Det verkar som om man tagit intryck av flyget, där man mera befogat brukar berätta vad temperaturen på destinationen är. Det verkar som om dataavdelningen på SJ har lågt satta (mediokra) mål. Resenärenär inte i centrum utan i väntrum.
Det är ju bedrövligt. Jag vet inte om jag orkar ta tåget nästa gång. På flyget finns det ju hissar och rulltrappor som gör släpandet mindre brutalt. Trist för egentligen tycker jag att tåget är mycket trevligare som färdmedel.
Man kan lätt föreställa sig hur mediokra chefer med lågt satta mål tycker att 20 minuters försening redan vid start är "beklagligt" = acceptabelt. Med den inställningen känner nog ingen stolthet över våra järnvägar, trafikanterna blir allt färre vartefter de tvingas ta flyget istället, och därmed försvinner underlaget för investeringar i infrastrukturen och verksamheten. Det var påfallande få affärsresenärer i 1:a klass som åkte hela vägen. Prestigetåget X2000 mellan Stockholm och Köpenhamn har reducerats till ett lokaltåg mellan Mjölby och Hässleholm.
I övrigt var Stockholmsvistelsen lyckad. Återkommer förhoppningsvis med mindre sura kommentarer framöver, när jag hunnit vila upp mig efter strapatserna.
2009-01-16
Ny gratäng
Så var det dags igen. Lite kreativitet i slöhetens tecken.Samma gamla fiskblock med broccoli men med nya ingredienser.
Sätt ugnen på 175 grader, gärna varmluft om du har.
Tomatsås:
pressa och fräs 3 vitlöksklyftor i 1 dl olivolja utan att de tar färg. Låt ett par matskedar tomatpuré fräsa med. Häll i en burk passerade tomater. Tillsätt en matsked socker om det blir för surt. Ta 3 msk skaldjursfond eller en halv tärning fiskbuljong eller hälften av varje. Låt puttra minst 5 minuter, gärna en timme under lock. Smaka av med peppar, salt, socker. Har du en skvätt vitt vin så tillsätt gärna, men låt koka ihop till ursprunglig mängd, och tillsätt lite socker så att det inte blir för surt, om det inte är ett sött vin förstås. Då får man vara lite försiktig med ev. socker tidigare.
Lägg ett fryst fiskblock på ca 400 g i en gratängform och häll tomatsåsen över. In i ugnen i 20 minuter.
Under tiden plockar man isär två stånd broccoli i lagom buketter. Ta ut formen och stick ner buketterna vid sidan om blocket. Droppa 1/2 dl olivolja över broccolin. Hyvla eller riv gärna lite parmesanost över också. In i ugnen igen i 10 minuter.
Ta ut formen och strö över pinjenötter över själva fiskblocket. In i ugnen i ytterligare ca. 10 minuter. Känn med en sticka när fisken känns mjuk i mitten. Kör den inte för länge för då blir den torr.
LCHF- eller GI-kost som den är. För andra kan man servera pressad potatis, pasta eller ris till.
2009-01-15
HBT - homo- och bisexuella samt transpersoner
Normalitet på sexualitetens område - är det bara ett statistiskt begrepp? Legala frågor: var går gränsen för det förbjudna. Etiska aspekter: var borde gränsen gå? Räcker det med tumregeln: "samtyckande vuxna"? Och hur ska en psykolog förhålla sig till och hantera sådant?
På tisdag ska jag ha en föreläsning för psykologer om hur man hanterar HBT-personer inom psykologi och psykoterapi. Uppdraget är inte särskilt väldefinierat, så jag kan prata om vad jag vill. Hälften av åhörarna har KBT-inriktad utbildning och hälften psykodynamisk. Bara det kan ju liva upp diskussionerna, hoppas jag.
Som utgångspunkt hade jag tänkt ta några typärenden t. ex. tonåringen som kommer på remiss från skolkuratorn med frågeställningen: homosexuell? Vad menas med frågan? Varför kan inte tonåringen själv svara. Innebär det ett problem? För vem? Och har andra med den saken att göra? Det är inte helt klart vad kuratorn vill ha hjälp med. Sådana remisser skrivs. Jag vet för jag har besvarat åtskilliga.
Detta det enklaste av typfall kan ha många varianter - "komplikationer": kulturell bakgrund, språksvårigheter (tolkning), religion, ensamhet, depressivitet, suicidalitet, drogmissbruk, hypersexualitet, hiv, "effeminisering" - trans-problematik (nedan), prostitution ... Hur hanterar man det på bästa sätt.
Andra typfall: utredning av transsexualitet, shemales, bisexuella män som "vänstrar", vad är "sexmissbruk" (hypersexualitet, "nymfomani", hormonrubbning eller bara en normalvariant?) eller homosexuella som vill bli "botade" (t. ex. av religiösa skäl). Hur gör man med alla dessa olika HBT-personer när de söker psykologhjälp? Kan man hjälpa en pedofil att leva ett rättskaffens liv?
Jag tyckte först att jag skulle ha en genomgång av teorier på området, och ha fallbeskrivningar på slutet, men har nu bestämt mig för att göra tvärtom. Teorier tar vi bara om de behövs för den kliniska (=praktiska) handläggningen.
Det skulle vara roligt att få synpunkter på vad jag mera skulle kunna ta upp. Eller kreativa förslag om handläggningar.
På tisdag ska jag ha en föreläsning för psykologer om hur man hanterar HBT-personer inom psykologi och psykoterapi. Uppdraget är inte särskilt väldefinierat, så jag kan prata om vad jag vill. Hälften av åhörarna har KBT-inriktad utbildning och hälften psykodynamisk. Bara det kan ju liva upp diskussionerna, hoppas jag.
Som utgångspunkt hade jag tänkt ta några typärenden t. ex. tonåringen som kommer på remiss från skolkuratorn med frågeställningen: homosexuell? Vad menas med frågan? Varför kan inte tonåringen själv svara. Innebär det ett problem? För vem? Och har andra med den saken att göra? Det är inte helt klart vad kuratorn vill ha hjälp med. Sådana remisser skrivs. Jag vet för jag har besvarat åtskilliga.
Detta det enklaste av typfall kan ha många varianter - "komplikationer": kulturell bakgrund, språksvårigheter (tolkning), religion, ensamhet, depressivitet, suicidalitet, drogmissbruk, hypersexualitet, hiv, "effeminisering" - trans-problematik (nedan), prostitution ... Hur hanterar man det på bästa sätt.
Andra typfall: utredning av transsexualitet, shemales, bisexuella män som "vänstrar", vad är "sexmissbruk" (hypersexualitet, "nymfomani", hormonrubbning eller bara en normalvariant?) eller homosexuella som vill bli "botade" (t. ex. av religiösa skäl). Hur gör man med alla dessa olika HBT-personer när de söker psykologhjälp? Kan man hjälpa en pedofil att leva ett rättskaffens liv?
Jag tyckte först att jag skulle ha en genomgång av teorier på området, och ha fallbeskrivningar på slutet, men har nu bestämt mig för att göra tvärtom. Teorier tar vi bara om de behövs för den kliniska (=praktiska) handläggningen.
Det skulle vara roligt att få synpunkter på vad jag mera skulle kunna ta upp. Eller kreativa förslag om handläggningar.
2009-01-14
Veckans dos av Dagens Medicin
Att politikerna struntar i läkarna, när det gäller sjukvården, är ingen nyhet. Nu går de också ut öppet i massmedia.
Sjukvårdsministern Cristina Husmark Pehrsson struntar fullständigt i vad enskilda läkare tycker, när de betonat att utslagningen av de svagaste riskerar öka med Försäkringskassans nya 180-dagarsregel. Det framgår av en intervju i veckans Dagens Medicin. På motstående sida (7) kan man läsa att Skånes regionråd Jerker Swanstein (m) struntar i vad läkarna tycker om regiondirektören Sören Olofsson och projektet Proluma.
Tidigt på onsdagsmorgnarna kommmer Läkartidningen tillsammans med Sydsvenskan. Lite senare samma dag - till lunch - kommer Dagens Medicin. Läkartidningen har blivit allt tråkigare med åren, men som läkare bläddrar man pliktskyldigast igenom den för att se om det är några nya vansinnespåbud på gång. Den har blivit som den numera nedlagda Post och inrikes tidning, där myndigheterna meddelade sina beslut officellt till landets medborgare. Läkartidningen meddelar beslut av det politiker-fackliga konglomeratet - vad de "förhandlat" sig fram till den här gången. Någon levande diskussion med läkarkåren är ovanlig, men förekommer i mindre frågor som högfettskost och diabetes. Annars meddelas mest vad nya avtal innebär. Marginellt höjd lön, oftast. Samt att några storsjukhus ska slås ihop och att ett nytt skrytbygge ska påbörjas.
Dagens Medicin har en mera livlig diskussion, och mer nyfikna reportrar. De har t ex bevakat Proluma, privatiseringar i stort och smått och ifrågasätter makthavare. I dagens nummer har man sin årliga lista över de 100 mest inflytelserika i sjukvårdssverige.
För Skånes del noteras att regionrådet Jerker Swanstein (m) ger regiondirektören från Stockholm Sören Olofsson sitt fulla stöd, trots kritik från revisorerna. Kritiken från läkarhåll mot Proluma viftar han bort som en spyfluga från räkfatet:
-De som kritiserar Olofsson och Proluma är framför allt stofiler som lever i det förgångna, hävdar han. Det är modigt (dumdristigt?) sagt av den högsta politiskt ansvariga.
Det mest beklämmande i artikeln är dock att ordföranden i Malmös läkarförening inte vill uttala sig om Proluma. Varför det? Törs han inte? Borde inte Läkarfacket ha en åsikt officiellt. Är det bara enskilda läkare och professorskollegier som bryr sig?
Sjukvårdsministern Cristina Husmark Pehrsson struntar fullständigt i vad enskilda läkare tycker, när de betonat att utslagningen av de svagaste riskerar öka med Försäkringskassans nya 180-dagarsregel. Det framgår av en intervju i veckans Dagens Medicin. På motstående sida (7) kan man läsa att Skånes regionråd Jerker Swanstein (m) struntar i vad läkarna tycker om regiondirektören Sören Olofsson och projektet Proluma.
Tidigt på onsdagsmorgnarna kommmer Läkartidningen tillsammans med Sydsvenskan. Lite senare samma dag - till lunch - kommer Dagens Medicin. Läkartidningen har blivit allt tråkigare med åren, men som läkare bläddrar man pliktskyldigast igenom den för att se om det är några nya vansinnespåbud på gång. Den har blivit som den numera nedlagda Post och inrikes tidning, där myndigheterna meddelade sina beslut officellt till landets medborgare. Läkartidningen meddelar beslut av det politiker-fackliga konglomeratet - vad de "förhandlat" sig fram till den här gången. Någon levande diskussion med läkarkåren är ovanlig, men förekommer i mindre frågor som högfettskost och diabetes. Annars meddelas mest vad nya avtal innebär. Marginellt höjd lön, oftast. Samt att några storsjukhus ska slås ihop och att ett nytt skrytbygge ska påbörjas.
Dagens Medicin har en mera livlig diskussion, och mer nyfikna reportrar. De har t ex bevakat Proluma, privatiseringar i stort och smått och ifrågasätter makthavare. I dagens nummer har man sin årliga lista över de 100 mest inflytelserika i sjukvårdssverige.
För Skånes del noteras att regionrådet Jerker Swanstein (m) ger regiondirektören från Stockholm Sören Olofsson sitt fulla stöd, trots kritik från revisorerna. Kritiken från läkarhåll mot Proluma viftar han bort som en spyfluga från räkfatet:
-De som kritiserar Olofsson och Proluma är framför allt stofiler som lever i det förgångna, hävdar han. Det är modigt (dumdristigt?) sagt av den högsta politiskt ansvariga.
Det mest beklämmande i artikeln är dock att ordföranden i Malmös läkarförening inte vill uttala sig om Proluma. Varför det? Törs han inte? Borde inte Läkarfacket ha en åsikt officiellt. Är det bara enskilda läkare och professorskollegier som bryr sig?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
