Det får bli Piratpartiet

Jag börjar bli gammal. Det är med stigande olust som jag noterat IPRED, FRA, ACTA och andra liknande företeelser som för bara några decennier sedan skulle hänförts till kategorin paranoida dystopier (och jag är psykiatriker, mind you!).

Jag liksom bara tappar andan. För mig känns det overkligt. Det är ungefär som att brevhemligheten skulle upphöra och staten fritt fick läsa mina brev, eller som att alla medborgare måste lämna en nyckel till en halvkorrupt myndighet som sedan smyger in på natten och övervakar mitt sexliv. Borta är allt tal om privatlivets helgd.

Nu får också nöjesbranschen fritt fram att beslagta min dator (där jag bl a har alla mina patientjournaler) som vilken polis som helst. Det räcker med att de påstår att de har ett IP-nummer som är mitt och som använts för nedladdning. Mitt trådlösa nätverk är visserligen krypterat men det finns allmänt tillgängliga program för att forcera detta. Får hoppas att ingen av grannarna är lite datakunnig och gillar barnporr eller gratis film och musik.

En vanlig dödlig har inte råd att processa och få rätt mot så starka motparter. Man är totalt utlämnad och rättslös. Förr hade jag "friends in high places" men det är nog tveksamt om jag har några sådana kvar. Borde nog ha tagit bättre hand om dem.

Det är som en personlig parallellprocess (psykiatrisk terminologi som är lite intressant) till överstatligheten i EU. ACTA beslutas i hemlighet och blir sedan lag. Är det ens vagt demokratiskt? Vad är vår lagstiftande församling idag? Sony?

Piratpartiet har uppmärksammat detta. Det kan kritiseras för att vara ett enfrågeparti eftersom det bara tar upp frågor om information, immaterialrätt, integritet, frihet, mänskliga rättigheter, internets framtid, rättstrygghet, yttrandefrihet ...

De mera heltäckande partierna tar ju också upp frågan om hur dagarna i föräldraförsäkringen ska fördelas. Som om jag bryr mig. Eller om A-kassan ska vara 75 eller 85%. Eller sjukförsäkringen ska räcka 6 eller 12 månader. Skillnaderna är minimala. (Man bara lägger på 10% på ersättningsnivåerna för varje parti man passerar från höger till vänster.) Oerhört förutsägbara. Var finns de övergripande analyserna, prioriteringarna och visionerna? Är alla politiker enbart intresserade av sina arvoden?

Om vi inte griper oss an de grundläggande mänskliga rättigheterna så väntar anarki eller den totalitära staten. Samhällskontraktet blir ointressant. Rättigheter något man roffar - skyldigheter något som kan köpas och säljas.

Med stigande ålder har jag lämnat studentvänstern och blivit politiskt ointresserad. Tycker att V är för populistiska, S för korrupta - MP, FP och C är för små - och M är för blå. Och framför allt så känns det rätt likgiltigt vilket parti jag väljer. De frågor jag tycker är viktiga försvinner ändå ofta i någon poltitisk kohandel. Det enda som verkar politiskt säkert är att arvoden och pensioner för fack och förtroendevalda stiger stadigare än någon konjunktur eller valuta. Min analys av de etablerade partierna kan bäst sammanfattas på engelska: Fuck you!

Väsentligheterna här i livet, de grundläggande frågorna om människor och samhälle, verkar de inte riktigt förstå eller hinna med. Alla de små klättermössen som jobbar och jobbar sig upp, alltmera uppåt - de små söta benen går som trumpinnar! [Ett ungefärligt citat som ska ha fällts för länge sedan av ordfaranden vid ett möte på filmhuset med alla kommande talanger och chefer. Av Jörn Donner, förstås.]

Nej, fan det får bli Piratpartiet. Redan i juni.

Läs även andra bloggares åsikter om ACTA Piratpartiet, FRA, IPRED