Skåne är väl stort som ett sjukvårdsdistrikt i Stockholm. I Stockholm finns bara ett komplett universitetssjukhus: det i Solna som förr hette Karolinska. Vad det heter numera är oklart efter "sammanslagningen" med Huddinge sjukhus, som numera också heter Karolinska universitetssjukhuset, så patienter åker fel hela tiden. Alla stockholmare vet att Karolinska ligger i Solna strax norr om innerstan. Det känns väldigt exotiskt att komma på tanken att åka till Huddinge (långt ut i skogen söder om stan) om man blivit kallad till Karolinska.
Bara en sån sak visar väl hur smarta sjukvårdsadministratörerna är. Sammanslagningen motiverades med rationaliseringsvinster som uteblev. Massor av anställda tvångsförflyttades. Befintliga strukturer slogs sönder. Nästan inget blev bättre - mycket blev sämre. Bossen för hela strukturförvandlingen var Sören Olofsson, numera regiondirektör i Skåne.
Skåne är inte så stort att det har råd med två kompletta universitetssjukhus. För att vara komplett, och få kallas för t. ex. traumasjukhus så måste man ha nästan alla specialiteter. Det kommer sig av att om man ska kunna ta hand om t. ex. en trafikolycka på ett professionellt och effektivt sätt så ska neurokirurgen kunna laga hjärnan samtidigt som urologen lagar njurarna, kärlkirurgen kärlen, handkirurgen handen, ögonkirurgen ögonen. Det ska i princip kunna ske på samma operationsbord vid samma narkos, fördröjningar riskerar försämra prognosen.
Därför är det ren idioti att avlöva Lund. Då får man två halvkompetenta, dysfunktionella, inkompletta sjukhus. Traumapatienten kommer förmodligen att avlida under en ambulanstransport eller i ett missförstånd mellan olika kirurgiska specialiteter. Två halvdana sjukstugor är mindre än ett komplett universitetssjukhus.
Att utnämna Malmö allmänna sjukhus till universitetssjukhus kan väl ha sina poänger om man vill bedriva utbildning där, men att spela ut det mot Lunds lasarett är bara dumt. Låt Lund vara vad det är: det kompletta universitetssjukhuset med spetskompetens för hela regionen. Malmö (och andra) får ta hand om det som blir över: huvuddelen av rutinsjukvården. Undvik att lägga spetskompetens i Malmö. Om det uppstår spontant så flytta enheten till Lund. Malmö kan utveckla sin "excellens" på andra områden, och förfina omhändertagandet av rutinpatienter - en minst lika angelägen uppgift som att upprätthålla spetskompetensen.
Fatta!
Pilutta, ursäkta, jag menar Proluma. Jo, jag har förstått att Pro- betyder profilering. Men HUR vill man profilera Lund respektive Malmö. Ska de ha olika "profiler"? Så intressant. Varför? Hur? När? Vad är det för fel med nuvarande inriktningar ("profiler")? Säg som det är: det blev lite dyrt med två ambitiösa universitetssjukhus.
Och låt professorerna vara ifred! De har viktigare saker att tänka på än klenkompetenta administratörers lika torftiga som ständiga omorganisationer.
2009-02-28
2009-02-25
Lund jämfört med Malmö?
På morgonens hundpromenad träffade jag hussen till Margarita, en av Tottes många favorittikar. Vi slog följe och kom att tala om våra intryck av Lund respektive Malmö - jag som nyinflyttad och han efter att ha levt här i hela sitt liv, och haft ett jobb där han kom i kontakt med många arbetsplatser.
Jag framhöll artigt Malmös kvaliteter som jag upplevt dem vid några få korta besök: har bara stött på vänliga människor där (trots ihärdiga rykten om motsatsen), underbara parker, en unik hundrastgård vid Ribersborgsbadet, underbara luncher i Slottsparken där hundar också är välkomna på uteserveringen, fint operahus osv.
Han rynkade på näsan, men höll väl med om en del. Problemet med Malmö är att folk är så märkvärdiga, hävdade han med stor bestämdhet. Malmöiter är mycket noga med sin ställning - vissa är finare än andra - och det är viktigt. Där har cheferna kavaj, slips och pressvecksbrallor. I Lund har man vant sig med professorer i sjaviga kläder och med håret på ända, studenter i partikelfysik med punkfrisyr osv. Det yttre säger inte alltid så mycket om vem man är. Stilen är mera avspänd. Jeans är OK i de flesta sammanhang. Det är ovanligt att någon är (för) fin i kanten. En världsberömd professor kan utan vidare äta lunch med en (utländsk) student eller sin sekreterare. Så är det inte i Malmö. Tyckte åtminstone denna husse.
Man kan undra varför. Är malmöiter mera fisförnäma än lundabor? Lund är sedan många generationer en universitetsstad. Intellektuell framtoning och en ständig genomströmning av ungdomar. Internationella kontakter gör att invandrarna till viss del består av t. ex. gästforskare, som varken är arbetslösa eller asociala. Malmö är traditionellt en (mycket socialdemokratisk) arbetarstad, som dock håller på att tappa denna identitet vartefter de stora industrierna har fått lägga ner. Arbetslöshet, korruption (HSB ...) och invandring har uppmärksammats som problem på senare år.
Vissa framhåller också hur tråkig Malmö är som stad. De säger att allt roligt händer i Köpenhamn, så man har aldrig kommit på idén i Malmö. Enklare att åka över sundet. Jag har alldeles för liten kontaktyta för att ha en egen åsikt i frågan.
Hur är det egentligen? (Eller "ejengklen" som man säger numera.)
Jag framhöll artigt Malmös kvaliteter som jag upplevt dem vid några få korta besök: har bara stött på vänliga människor där (trots ihärdiga rykten om motsatsen), underbara parker, en unik hundrastgård vid Ribersborgsbadet, underbara luncher i Slottsparken där hundar också är välkomna på uteserveringen, fint operahus osv.
Han rynkade på näsan, men höll väl med om en del. Problemet med Malmö är att folk är så märkvärdiga, hävdade han med stor bestämdhet. Malmöiter är mycket noga med sin ställning - vissa är finare än andra - och det är viktigt. Där har cheferna kavaj, slips och pressvecksbrallor. I Lund har man vant sig med professorer i sjaviga kläder och med håret på ända, studenter i partikelfysik med punkfrisyr osv. Det yttre säger inte alltid så mycket om vem man är. Stilen är mera avspänd. Jeans är OK i de flesta sammanhang. Det är ovanligt att någon är (för) fin i kanten. En världsberömd professor kan utan vidare äta lunch med en (utländsk) student eller sin sekreterare. Så är det inte i Malmö. Tyckte åtminstone denna husse.
Man kan undra varför. Är malmöiter mera fisförnäma än lundabor? Lund är sedan många generationer en universitetsstad. Intellektuell framtoning och en ständig genomströmning av ungdomar. Internationella kontakter gör att invandrarna till viss del består av t. ex. gästforskare, som varken är arbetslösa eller asociala. Malmö är traditionellt en (mycket socialdemokratisk) arbetarstad, som dock håller på att tappa denna identitet vartefter de stora industrierna har fått lägga ner. Arbetslöshet, korruption (HSB ...) och invandring har uppmärksammats som problem på senare år.
Vissa framhåller också hur tråkig Malmö är som stad. De säger att allt roligt händer i Köpenhamn, så man har aldrig kommit på idén i Malmö. Enklare att åka över sundet. Jag har alldeles för liten kontaktyta för att ha en egen åsikt i frågan.
Hur är det egentligen? (Eller "ejengklen" som man säger numera.)
2009-02-24
Lord of the Lean
Den strategiske chefen för lean heter Magnus Lord. Han är både läkare och managementproffs. Det är han som brinner för att tillämpa Toyotas koncept i sjukvården.
Proluma har mycket att lära av honom. Implementering måste ske nedifrån - inte med karta från en konsultfirma som överlämnas till sjukhusdirektörerna för genomförande. Det är grundläggande när det gäller lean.
Samla alla kolorektalkirurger (t ex) i Lund och Malmö och låt dem komma överens om hur man på bästa sätt organiserar sitt arbete så att det blir så effektivt lätt som möjligt för dessa hårt prövade patienter. De kommer förmodligen upp med en smartare idé än en konsultbyrå. Blir det bara revirpissande så får man skylla sig själva. Då, men först då, får cheferna gå in med ett gordiskt hugg.
Om man låter processen ta tid, så kommer man vinna tid på slutet. Processen blir faktiskt aldrig färdig. Kort går det ut på tre saker: Ständig förbättring, Gå och kolla själv och Respektera andra. Jag har tyvärr inte hittat någon svenskspråkig referens, bara engelska.
Sjukvården i Sverige har en pinsamt låg produktivitet (vi får för lite sjukvård för pengarna), skrämmande hög felprocent (många lider eller dör bortglömda i oändliga "utredningar" och av felbehandlingar) och låg tillgänglighet (långa köer till telefoner och behandling) i internationella jämförelser. Sjukvårdsadministratörer är besatta av budgeten och de årliga 5% som ska sparas. Ingen av dem jag träffat har strävat efter ständiga förbättringar, varit och kollat själv eller respekterat andra. Inte i någon nämnvärd omfattning.
Lord koncentrerar sina insatser på Lunds sjukvårdsområde där han har sjukhuschefens fulla stöd. Hoppas att tankarna sprider sig till resten av regionen och landet också.
Proluma har mycket att lära av honom. Implementering måste ske nedifrån - inte med karta från en konsultfirma som överlämnas till sjukhusdirektörerna för genomförande. Det är grundläggande när det gäller lean.
Samla alla kolorektalkirurger (t ex) i Lund och Malmö och låt dem komma överens om hur man på bästa sätt organiserar sitt arbete så att det blir så effektivt lätt som möjligt för dessa hårt prövade patienter. De kommer förmodligen upp med en smartare idé än en konsultbyrå. Blir det bara revirpissande så får man skylla sig själva. Då, men först då, får cheferna gå in med ett gordiskt hugg.
Om man låter processen ta tid, så kommer man vinna tid på slutet. Processen blir faktiskt aldrig färdig. Kort går det ut på tre saker: Ständig förbättring, Gå och kolla själv och Respektera andra. Jag har tyvärr inte hittat någon svenskspråkig referens, bara engelska.
Sjukvården i Sverige har en pinsamt låg produktivitet (vi får för lite sjukvård för pengarna), skrämmande hög felprocent (många lider eller dör bortglömda i oändliga "utredningar" och av felbehandlingar) och låg tillgänglighet (långa köer till telefoner och behandling) i internationella jämförelser. Sjukvårdsadministratörer är besatta av budgeten och de årliga 5% som ska sparas. Ingen av dem jag träffat har strävat efter ständiga förbättringar, varit och kollat själv eller respekterat andra. Inte i någon nämnvärd omfattning.
Lord koncentrerar sina insatser på Lunds sjukvårdsområde där han har sjukhuschefens fulla stöd. Hoppas att tankarna sprider sig till resten av regionen och landet också.
Fråga Lund om Proluma
Idag kan man läsa i Sydsvenskan att Proluma är ett projekt som inte är partipolitiskt. Det är regionens idé. Regionen är den stora enheten, som landstinget i andra delar av landet. (Tänk StarWars: The Galactic Empire, fast inom Skåne.) Lokalpolitikerna i Lund är emot, både (S) och (M), medan regionpolitikerna i Malmö är för - både (S) och (M). Regiondirektören var tidigare den som slog ihop Huddinge och Karolinska med känt resultat. Nu föröker han tvinga på sjukvården en organisationsplan från en dyr konsulfirma, som säkert är de som kommit på namnet Proluma.
Regionen är stor och arrogant, som regionrådet (M) själv. Han tycker inte att politikerna har med Proluma att göra. Konstigt. Regionen är även rätt så liktydigt med Malmö, där kommunalrådet (S) är ännu arrogantare och tycker att isrelerna "mördar" (!) palestinska barn. Ett uttryckssätt som luktar unket. Dessutom blev han bjuden på en resa till Afrika för tiotusentals kronor när han fyllde år - av en av Malmös största dataleverantörer - men det var ingen muta tyckte domstolen. (Vi läkare får inte ta emot presenter som är värda mer än 50 kronor, och väl är väl det.)
Regionen är Goliat och Lund är David. Sådan är dramaturgin. Så varje normalt funtad person borde bara av den anledningen vara emot Regionens Proluma.
Och så namnet: Proluma: Pro- = för, -lu- = Lund, -ma = Malmö. Låter dumt, opersonligt och groteskt - ungefär som Goliat. Dessutom är det ju bara Malmö som är för, så det borde heta Proma eller Contralu.
Little David, play on your harp, allelu, allelu! Lund står för talang, kompetens och elegans. David var konung av Israel, en vinnare, och står numera staty i Florens.
Malmös kommunalråd vill inte heller ha isrealiska tennisspelare på sin planhalva. Stockholm hade inte tid att ordna matchen. Varför inte Fråga Lund?
Regionen är stor och arrogant, som regionrådet (M) själv. Han tycker inte att politikerna har med Proluma att göra. Konstigt. Regionen är även rätt så liktydigt med Malmö, där kommunalrådet (S) är ännu arrogantare och tycker att isrelerna "mördar" (!) palestinska barn. Ett uttryckssätt som luktar unket. Dessutom blev han bjuden på en resa till Afrika för tiotusentals kronor när han fyllde år - av en av Malmös största dataleverantörer - men det var ingen muta tyckte domstolen. (Vi läkare får inte ta emot presenter som är värda mer än 50 kronor, och väl är väl det.)
Regionen är Goliat och Lund är David. Sådan är dramaturgin. Så varje normalt funtad person borde bara av den anledningen vara emot Regionens Proluma.
Och så namnet: Proluma: Pro- = för, -lu- = Lund, -ma = Malmö. Låter dumt, opersonligt och groteskt - ungefär som Goliat. Dessutom är det ju bara Malmö som är för, så det borde heta Proma eller Contralu.
Little David, play on your harp, allelu, allelu! Lund står för talang, kompetens och elegans. David var konung av Israel, en vinnare, och står numera staty i Florens.
Malmös kommunalråd vill inte heller ha isrealiska tennisspelare på sin planhalva. Stockholm hade inte tid att ordna matchen. Varför inte Fråga Lund?
2009-02-23
Polisens problem med invandrare
I Sydsvenskan har man till skillnad från många andra dagstidningar en insändarsida som man tar på allvar. Det är en daglig helsida med ganska långa, ofta två inlägg. Den finns i kulturdelen av tidningen och heter Ordet. (För de lite yngre läsarna finns en motsvarande sida: Postis.)
I dagens tidning kan man läsa en insiktsfull analys av polisens problem med attityden till invandrare. Författaren förklarar på ett enkelt och självklart sätt varför alla "åtgärder" hittills varit slag i luften. Ett briljant resonemang. Han får allehanda polischefers tidigare uttalanden i frågan att framstå som oerhört naiva, rentav korkade. Jag vet inte vem författaren Lars Bothén är, men han kallar sig fd. polis, och verkar mycket förtrogen med frågeställningen. Han framhåller också att en tredjedel av alla poliser inte utför något arbete - vilket andra också påpekat - eftersom de är desillusionerade.
Läs, njut och förstå!
I dagens tidning kan man läsa en insiktsfull analys av polisens problem med attityden till invandrare. Författaren förklarar på ett enkelt och självklart sätt varför alla "åtgärder" hittills varit slag i luften. Ett briljant resonemang. Han får allehanda polischefers tidigare uttalanden i frågan att framstå som oerhört naiva, rentav korkade. Jag vet inte vem författaren Lars Bothén är, men han kallar sig fd. polis, och verkar mycket förtrogen med frågeställningen. Han framhåller också att en tredjedel av alla poliser inte utför något arbete - vilket andra också påpekat - eftersom de är desillusionerade.
Läs, njut och förstå!
2009-02-20
Hemligheten med att bli lycklig
Råkade se ett inslag med Stephen Fry på YouTube häromdagen. Han lider som bekant av bipolär (manisk-depressiv) sjukdom, och har väl fått sin beskärda del av livets oundvikliga prövningar. På frågan om hur man blir lycklig gav han ett svar som jag vet är mycket ovanligt. Faktum är att jag läser det mesta som publiceras på området av terapi/självhjälp sedan 40 år tillbaka och aldrig förr har stött på den här varianten:
-Om jag skulle skriva en bok om hur man blir lycklig så skulle jag på första sidan skriva "Sluta tycka synd om dig själv!" (Stop feeling sorry for yourself). Resten av boken skulle bestå av blanka sidor.
Hans ord förtjänar eftertanke. Om vi blir påkörda av en buss och förlorar ett ben så kan vi reagera på åtminstone två sätt. Antingen har vi "drabbats" av en olycka som gör att det är mycket synd om oss eller så hade vi en otrolig tur som klarade livhanken.
Vi kan välja att betrakta samma glas som antingen halvfyllt eller halvtomt. Vårt välbefinnande hänger på vilket vi väljer. Ingen kan förneka att glas ibland faktiskt är halvtomma, vädret uruselt, arbetsmarknaden bedrövlig, att folk får cancer och att shit happens mest hela tiden - så ofta är det ju faktiskt synd om oss. Men om vi trots det klarar av att ta fasta på vad som ändå är bra och på vad som fortfarande fungerar, så ökar vår möjlighet att vara lyckliga mitt i olyckan. Smärtan är oundviklig men inte lidandet. De som ser sig själva som riktiga turgubbar och är allmänt tacksamma blir lyckligare än de som känner sig som olycksfåglar, och det är sällan de yttre omständigheterna som styr vilket vi väljer!
Självömkan kan ta sig många subtila former:
I alla sådana tankegångar finns ett drag av "stackars mig".
När jag frågade dem som sökte för första gången på min mottagning om vad de ville ha hjälp med, så var det absolut vanligaste svaret att man mådde dåligt - eller snarare: jag mår inte bra. Vad det innebar skiftade, men ofta fanns det en rejäl portion av att patienten kände sig som ett offer, var drabbad av yttre omständigheter (otur, orättvisa, ensamhet, dålig ekonomi ...) och underförstått att det var synd om henne. Ibland även inre faktorer: jag är en dålig människa, ful, motbjudande, dum, obegåvad, hopplös ... Idel halvfulla glas.
Att ändra beskrivningen så att den fortfarande är riktig men också mera konstruktiv kallas reframing (omramning) - man sätter en annan ram på samma tavla, ser den i ett nytt ljus och tolkar den på ett mer inspirerande sätt.
Så fort man upplever eller beskriver en situation i självömkande termer så uppstår en känsla av olust och vanmakt. Vi mår dåligt och blir passiva (drabbade). Det kan i sin tur ge oss anledning till tröst (eller att unna oss något extra): ta oss ett glas, en cigarrett, käka godis, köpa en trisslott osv. vilket skapar ännu mer olycka på lite längre sikt.
Dessutom får vi en bekväm ursäkt för att slippa (= skjuta upp) jobbiga saker som att städa eller söka jobb eller att ta itu med något riktigt svårt som att sluta röka/dricka/skära sig. Det är det ju inte tal om när man redan har det jobbigt. Så gör vi våra liv ännu mer miserabla.
Att ömka sig själv är en livsfarlig genväg till olycka. I kontakt med andra blir man gnällig och beklagar sig ständigt. Dessutom blir man skör och lättsårad (lättkränkt).
Självömkan förstör allt runtomkring sig, allt utom självömkan själv som bara växer och växer, om man inte sätter stopp för det, säger Fry. Den förstör vänskap (vem vill umgås med en självupptagen och gnällig typ`), självförtroende (jag är en loser), arbete (hur ska man orka jobba när man har det som jag?), livslust (såklart) - listan kan göras lång.
Om man slutar tycka synd om sig själv blir man lyckligare för var dag som går. Jag lovar!
Återkommer till hur man går tillväga rent praktiskt, om någon skulle undra. Det kräver visst arbete, men mycket mindre än man kan tro. Ofta räcker det med en timmes intensiv koncentration för att vända trenden. Med några minuters uppmärksamhet varje dag, så fortsätter allt att bli bättre tills det blir så bra att man nästan tycker att det är lite förargligt hur bra man mår och hur lite problem det dykt upp på sistone. Man är lycklig och aktiv.
-Om jag skulle skriva en bok om hur man blir lycklig så skulle jag på första sidan skriva "Sluta tycka synd om dig själv!" (Stop feeling sorry for yourself). Resten av boken skulle bestå av blanka sidor.
Hans ord förtjänar eftertanke. Om vi blir påkörda av en buss och förlorar ett ben så kan vi reagera på åtminstone två sätt. Antingen har vi "drabbats" av en olycka som gör att det är mycket synd om oss eller så hade vi en otrolig tur som klarade livhanken.
Vi kan välja att betrakta samma glas som antingen halvfyllt eller halvtomt. Vårt välbefinnande hänger på vilket vi väljer. Ingen kan förneka att glas ibland faktiskt är halvtomma, vädret uruselt, arbetsmarknaden bedrövlig, att folk får cancer och att shit happens mest hela tiden - så ofta är det ju faktiskt synd om oss. Men om vi trots det klarar av att ta fasta på vad som ändå är bra och på vad som fortfarande fungerar, så ökar vår möjlighet att vara lyckliga mitt i olyckan. Smärtan är oundviklig men inte lidandet. De som ser sig själva som riktiga turgubbar och är allmänt tacksamma blir lyckligare än de som känner sig som olycksfåglar, och det är sällan de yttre omständigheterna som styr vilket vi väljer!
Självömkan kan ta sig många subtila former:
- det är lite mycket just nu
- jag har det inte så lätt
- jag mår inte bra (jag mår dåligt), se nedan
- idag har det varit extra jobbigt/jävligt
- roligt är det inte
- det kunde ha varit mycket bättre
- vilken otur
- varför drabbas just jag?
- min typiska otur
- oflyt just nu
- nu får det vara nog
- man ska inte tro att man är nåt
- inte konstigt att man tappar sugen
- jag fick aldrig en chans
- om jag bara haft råd med ...
I alla sådana tankegångar finns ett drag av "stackars mig".
När jag frågade dem som sökte för första gången på min mottagning om vad de ville ha hjälp med, så var det absolut vanligaste svaret att man mådde dåligt - eller snarare: jag mår inte bra. Vad det innebar skiftade, men ofta fanns det en rejäl portion av att patienten kände sig som ett offer, var drabbad av yttre omständigheter (otur, orättvisa, ensamhet, dålig ekonomi ...) och underförstått att det var synd om henne. Ibland även inre faktorer: jag är en dålig människa, ful, motbjudande, dum, obegåvad, hopplös ... Idel halvfulla glas.
Att ändra beskrivningen så att den fortfarande är riktig men också mera konstruktiv kallas reframing (omramning) - man sätter en annan ram på samma tavla, ser den i ett nytt ljus och tolkar den på ett mer inspirerande sätt.
Så fort man upplever eller beskriver en situation i självömkande termer så uppstår en känsla av olust och vanmakt. Vi mår dåligt och blir passiva (drabbade). Det kan i sin tur ge oss anledning till tröst (eller att unna oss något extra): ta oss ett glas, en cigarrett, käka godis, köpa en trisslott osv. vilket skapar ännu mer olycka på lite längre sikt.
Dessutom får vi en bekväm ursäkt för att slippa (= skjuta upp) jobbiga saker som att städa eller söka jobb eller att ta itu med något riktigt svårt som att sluta röka/dricka/skära sig. Det är det ju inte tal om när man redan har det jobbigt. Så gör vi våra liv ännu mer miserabla.
Att ömka sig själv är en livsfarlig genväg till olycka. I kontakt med andra blir man gnällig och beklagar sig ständigt. Dessutom blir man skör och lättsårad (lättkränkt).
Självömkan förstör allt runtomkring sig, allt utom självömkan själv som bara växer och växer, om man inte sätter stopp för det, säger Fry. Den förstör vänskap (vem vill umgås med en självupptagen och gnällig typ`), självförtroende (jag är en loser), arbete (hur ska man orka jobba när man har det som jag?), livslust (såklart) - listan kan göras lång.
Om man slutar tycka synd om sig själv blir man lyckligare för var dag som går. Jag lovar!
Återkommer till hur man går tillväga rent praktiskt, om någon skulle undra. Det kräver visst arbete, men mycket mindre än man kan tro. Ofta räcker det med en timmes intensiv koncentration för att vända trenden. Med några minuters uppmärksamhet varje dag, så fortsätter allt att bli bättre tills det blir så bra att man nästan tycker att det är lite förargligt hur bra man mår och hur lite problem det dykt upp på sistone. Man är lycklig och aktiv.
2009-02-17
Fildelning
Igår började rättegången mot The Pirate Bay. Tre unga män står åtalade för "medverkan till exemplarframställning" och "medverkan till tillgängliggörande". Det första kanske åklagaren tänker ta tillbaka enligt en ny skriftlig sakframställan som han ska lämna in imorgon. Redan det är mycket märkligt. Åtalet har förberetts sedan före tillslaget mot piraternas servrar 2006.
De åtalas för att ha brutit mot Lagen om upphovsrätt. I 2 § anges vad "tillgängliggörande" innebär: "Verket görs tillgängligt för allmänheten ... när verket överförs till allmänheten. Detta sker när verket ... görs tillgängligt för allmänheten från en annan plats än den där allmänheten kan ta del av verket."
Klumpigt uttryckt, tycker jag. Vaddå "allmänheten"? Vaddå "annan plats"? Vaddå "överförs"? Förmodligen kan man läsa mera om vad som avses i förarbetena, men å andra sidan måste man ta hänsyn till EU-rätten som ju är överordnad i de flesta fall, och mycket få vet vad den säger. Ingen auktoritet på området vågar bestämt säga om de åtalade kan bli fällda. Det är något djupt olustigt med lagar som ingen förstår riktigt vad de innebär. Medborgarna borde med en rimlig ansträngning kunna avgöra vad som är förbjudet, annars är det ju inte så lätt att vara laglydig.
Det är dessutom en pinsam generationsfråga. Min generation förstår inte. I Grönköping kallas epost för elektriska brev. Att fylla de nya och rymliga mp3-spelarna på laglig väg skulle väl kosta som en bättre begagnad Ferrari. Det har nog generationen med proppar i öronen aldrig tänkt på ens. Och väl är det.
Film- och musikindustrin har alltid protesterat mot ny teknisk utveckling: radion, grammofonen, bandspelare, video och internet. De har haft en överdriven rädsla för att bli av med sina kassakor. Ofta har det blivit tvärtom, det har ökat "spridningen" och därmed försäljningen av det upphovsrättsligt skyddade materialet. De får sedan länge en del av vinsten på magnetband, sedan även på oinspelade CD- och DVD-skivor. Hårddiskar vet jag inte hur det är med, och inte heller de minnesmoduler som sitter i alla musikapparater och mobiltelefoner. Rätt hutlöst redan det.
Alla som begriper något vet att rättegången inte spelar någon roll. Den har beställts av den lika inflytelserika som korkade amerikanska nöjesindustrin. Och vår ännu mera korkade statsmakt har inget att sätta emot. Ingen vettig lagstiftning och ingen användbar IT-strategi.
Sverige håller på att bli ett övervakningssamhälle. Det fria ordet är numera hårt kontrollerat och privatlivets helgd har invaderats av industriella itressen. Dystopin i 1984 är redan överträffad många gånger om, och värre lär det bli: ACTA, FRA, IPRED, PKU, datalagringsdirektivet - och nu detta.
Man skäms över tillståndet i nationen. Till och med Anders Björck har avgått som ordförande för försvarets underrättelsenämnd, som ska övervaka FRA. Han tycker efter moget övervägande att FRA hotar individens integritet. Det är väl första gången den mannen sagt något som jag sympatiserar med. Visserligen avgår han bara ett par månader i förtid, men det är i alla fall någon från min generation som protesterar. Alltid nåt.
De åtalas för att ha brutit mot Lagen om upphovsrätt. I 2 § anges vad "tillgängliggörande" innebär: "Verket görs tillgängligt för allmänheten ... när verket överförs till allmänheten. Detta sker när verket ... görs tillgängligt för allmänheten från en annan plats än den där allmänheten kan ta del av verket."
Klumpigt uttryckt, tycker jag. Vaddå "allmänheten"? Vaddå "annan plats"? Vaddå "överförs"? Förmodligen kan man läsa mera om vad som avses i förarbetena, men å andra sidan måste man ta hänsyn till EU-rätten som ju är överordnad i de flesta fall, och mycket få vet vad den säger. Ingen auktoritet på området vågar bestämt säga om de åtalade kan bli fällda. Det är något djupt olustigt med lagar som ingen förstår riktigt vad de innebär. Medborgarna borde med en rimlig ansträngning kunna avgöra vad som är förbjudet, annars är det ju inte så lätt att vara laglydig.
Det är dessutom en pinsam generationsfråga. Min generation förstår inte. I Grönköping kallas epost för elektriska brev. Att fylla de nya och rymliga mp3-spelarna på laglig väg skulle väl kosta som en bättre begagnad Ferrari. Det har nog generationen med proppar i öronen aldrig tänkt på ens. Och väl är det.
Film- och musikindustrin har alltid protesterat mot ny teknisk utveckling: radion, grammofonen, bandspelare, video och internet. De har haft en överdriven rädsla för att bli av med sina kassakor. Ofta har det blivit tvärtom, det har ökat "spridningen" och därmed försäljningen av det upphovsrättsligt skyddade materialet. De får sedan länge en del av vinsten på magnetband, sedan även på oinspelade CD- och DVD-skivor. Hårddiskar vet jag inte hur det är med, och inte heller de minnesmoduler som sitter i alla musikapparater och mobiltelefoner. Rätt hutlöst redan det.
Alla som begriper något vet att rättegången inte spelar någon roll. Den har beställts av den lika inflytelserika som korkade amerikanska nöjesindustrin. Och vår ännu mera korkade statsmakt har inget att sätta emot. Ingen vettig lagstiftning och ingen användbar IT-strategi.
Sverige håller på att bli ett övervakningssamhälle. Det fria ordet är numera hårt kontrollerat och privatlivets helgd har invaderats av industriella itressen. Dystopin i 1984 är redan överträffad många gånger om, och värre lär det bli: ACTA, FRA, IPRED, PKU, datalagringsdirektivet - och nu detta.
Man skäms över tillståndet i nationen. Till och med Anders Björck har avgått som ordförande för försvarets underrättelsenämnd, som ska övervaka FRA. Han tycker efter moget övervägande att FRA hotar individens integritet. Det är väl första gången den mannen sagt något som jag sympatiserar med. Visserligen avgår han bara ett par månader i förtid, men det är i alla fall någon från min generation som protesterar. Alltid nåt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
