Brudarna kommer till PP - så se upp!

Idag har man anklagat Piratpartiet (PP) för att ha för låg andel kvinnor. "Var är brudarna?" undrar Expressen. Jinge svarar i sin blogg: "Här är brudarna ..." Han menar att kvinnorna finns hos vänstern.

Andelen kvinnor i PP är låg (1/8), men antalet kvinnliga medlemmar är större än i Miljöpartiet. Det betyder att PP på kort tid attraherat fler kvinnor än Miljöpartiet lyckats värva under hela sin existens. Det är inte dåligt!

Diskussionen har från början varit teknikcentrerad med komplicerade lagtekniska frågor som FRA, IPRED, ACTA, datalgringsdirektivet, HADOPI osv. Av tradition är kvinnor mindre engagerade i den typen av lite nördiga perspektiv. Vad PP emellertid lyckats med är att sätta fingret på den centrala och gemensamma punkten i denna tekno-legala djungel: kränkningen av medborgarrätten.

Problemet med detta sammelsurium av lagar är att de hotar våra mänskliga rättigheter: yttrandefriheten, rätten till ett privatliv som inte är övervakat, rätten till fri kommunikation, rätten till fri information/kunskap, frihet från censur, rätten att förfoga över vårt kulturarv osv. När nöjesindustrin (upphovsrättslobbyn) naggar våra medborerliga rättigheter i kanten så är det just politikens uppgift att värna dem - inte att gå lobbyisternas ärenden.

Medvetenheten om att det handlar om de allra mest grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna - inte några krångliga datatekniska eller upphovsrättsliga frågor - ökar för varje dag. Och det är PP:s förtjänst.

Nu när detta börjar gå upp för allt fler politiker och "vanliga människor" så vill alla vara med på skeppet. Vartenda parti har blivit piratkramare. De vill också värna om medborgarrättsfrågorna. Det har blivit pk (politiskt korrekt, opportunt) att vara för ett fritt internet, måttlig fildelning, måttfullare upphovsrätt, mindre godtycklighet i rättigheterna osv. Problemet är att medborgarrätten drunknar ibland alla andra frågor: fiskekvoter, koldioxid, vård, skola, omsorg, A-kassa ...

Rick Falkvinge uttryckte saken mycket bra i en polemik mot att partiet är ett enfrågeparti:

Miljöpartiet sätter inte medborgarrätt först.

Miljöpartiet sätter klimatfrågor först.

För att förtydliga skillnaden mellan MP och PP:

Om MP fick välja mellan att lägga ner kärnkraft eller FRA, skulle de välja kärnkraft.

Om PP fick välja mellan att lägga ner kärnkraft eller FRA, skulle PP välja FRA.

Där är situationen i ett nötskal.

Samma sak med de övriga partierna. Medborgarrätten finns förstås med i programmet, men prioriteras bort av olika skäl. Så röstar man liksom av misstag igenom den ena kränkningen efter den andra. För att frågan inte uppmärksammats (av politikerna, folket eller massmedierna). Att man lyssnat på lobbyisterna som helt naturligt kämpat för sina olika kommersiella intressen är väl helt ok. Men politikernas roll är i det sammanhanget att företräda alla oss medborgare - våra fri- och rättigheter. Inte att göra livet lätt för nöjesindustrin eller censur-ivrare.

PP är inte ett enfrågeparti, men vi sätter en fråga före alla andra: medborgarrätten. Det skiljer oss från övriga partier.

Folk håller just på att upptäcka det. Mammor till barn som gjorts till kriminella nedladdare blir oroliga. Tjejer som lånar musik från varandras I-pods bekymrar sig för vad konsekvenserna kan bli. Studenter som stängs av från internet utan rättslig prövning, angivna av upphovsrättsindustrin. Just nu.

De flesta av oss har inte en susning om vad det står i IPRED , men vi ska snart bli varse vad de praktiska konsekvenserna blir. Piraträttegången upplevs inte som rättvis och rättssäker. Folk undrar vad som håller på att hända. Från början var det bara ett fåtal extremt pålästa och envetna personer som orkade sätta sig in i alla ändlösa lagförlag - mest killar. Men det kommer att ändra sig när konsekvenserna svider i skinnet på var och en av oss.

Så brudarna kommer! De bryr sig om medborgarrätten.

Var lugn för det.


Läs även andra bloggares åsikter om medborgarrätt, PP, Piratpartiet, brudarna, enfrågeparti

Eurovision Song Contest - horrör

I år går finalen i Ryssland. Jag har inte hängt med i alla turer men råkade se slutet på deltävlingen igår då Malena Ernman gick vidare till final.

Röda arméns jättestora manskör i full uniform som fond. En rosa stridsvagn i naturlig storlek på ena sidan och ett grönt attackflygplan på den andra. Vilket annat land skulle komma på tanken att visa upp sin armé i detta sammanhang? (Inte Tyskland i alla fall.) Det blir inte skojigt trots att stridsvagnen var rosa.

Det påminde om finalen i Det våras för Hitler, då pelarna fälls ned mot publiken och förvandlas till kanonrör samtidigt som ett hitlerporträtt och en hakkorsflagga hissas ner i fonden. Scenografi och kostym var förvillande lika Mel Brooks förlaga.

Stalinistisk krigsestetik av värsta slag. Kitsch utan distans. Framsidan av ett korrupt samhälle som försöker verka salongsfähigt.

I Ryssland har medellivslängden stadigt sjunkit sedan 60-talet. Då var den för män som högst dryga 70 år, men är nu under 60 år. Befolkningen minskar stadigt och de epidemier som frodas i fattigdom tar allt fler liv. Det beror inte enbart på den ekonomiska stagnation som sovjettiden förde med sig utan även på att ett fåtal berikat sig på folkets bekostnad.

Programledarna sluddrade överentusiastiskt (speedat?) på obegriplig engelska, vilket var bra, eftersom det lilla som man kunde förstå var obegåvat och smaklöst pladder.

Ungefär som man föreställer sig Ryssland i sina vildaste fördomar: smaklöst, humorbefriat, distanslöst, militärt, efterblivet, alkoholiserat och charmlöst.

Pinsamt - plågsamt. Men grattis ändå Malena!


Läs även andra bloggares åsikter om ESC, Eurovision Song Contest, Malena Ernman, Ryssland, smaklöst

Lat personal i psykvården!

Läkartidningen har en artikeln med titeln Det ska fan vara chef i psykiatrin. Det är en avgående klinikchef i södra Stockholm som tycker att det har blivit för mycket. Han störs av dåliga kvalitetsmått som telefontillgänglighet och GAF-skattning samt att dessa ändras från år till år och rör till budgeteringen. Det är numera påfallande hur sällan patienterna verkar utgöra något större problem i sjukvården. Det är alarmerande. Istället för att patientern sätts i centrum, en innehållslös kliché som väl står i vartenda policydokument nuförtiden, så stressas vårdpersonalen av administrativa rutiner. Det är kvalitetskontroller och trilskande datasystem som tar stor kraft från den som egentligen är satt att bota trasiga själar.

Min erfarenhet som tidigare klinikchef och överläkare i SLL är att produktiviteten (styrfarten) i samtliga personalgrupper var absurt låg utan att någon brydde sig. Statistiken för öppenvården visade på 0,5-2 patientbesök per dag, inklusive "medicinhämtare" (5-minuterskontakter). Detta inte minst i de södra sjukvårdområdena. Köerna blev långa, och nästan alla kameler för stora för att passera nålsögat: "Det här är inte vårt bord."

Ni ska nog vara glada att man använt så barmhärtigt diffusa mått på effektivitet: telefontillgänglighet och GAF. Om de hade mätt hårddata: patienttid (tid med patienten i rummet) för varje anställd, så hade väl merparten av medarbetarna kunnat avskedas, och därmed få avbryta sina möten, ronder, konferensresor, kurser, handledningar, vidareutbildningar, stödsamtal, internetsurfing, sena ankomster, långa luncher, fika- och rökpauser och tidiga hemgångar, som alla tar tid från det egentliga arbetet med patienter. De ger dessutom upphov till bristande motivation, desorganisation, patientköer, vantrivsel, interna konflikter och sk. utbrändhet som kostar mycket i form av rehabilitering och vikarier, vilket gör systemet ännu mindre produktivt. Indirekt kostar det: patienter som lämnas åt sitt öde, fast man redan betalat för deras vård.

Carema Hjärnhälsan låter som en frisk fläkt. Har bara hört gott om deras mottagning här i Lund. De kan nog nästan komma upp i samma produktivitet som privatläkarna har. Det innebär ungefär fem 50-minuters patientbesök om dagen, fyra dagar i veckan hos en specialistutbildad psykiatriker för att dra in lönen och nödvändiga kringkostnader. Ett läkarbesök på 50 minuter får kosta dryga tusenlappen, inklusive: lokalhyra, administration, avskrivning på inventarier, övrig personal etc. I landstinget kostar ett sådant besök, som sällan går att uppbringa utan lång väntetid, minst det tiodubbla.

Tacka fan för att skattebetalarna vill ha valuta för pengarna. Tänk på patienterna för en kort sekund, så ser ni att det inte är orimligt med mätbara prestationsmått, t ex patientminuter per tusenlapp. Det finns inget tak för hur sofistikerad man kan vara under sina 50-minuterspass, men de måste materialiseras/komma till stånd/bli av först. Man måste lyfta på bakdelen och börja jobba. Och det kommer nog inte ske utan ett paradigmskifte eller organisationsbyte.


Läs även andra bloggares åsikter om kvalitetsmått, lat, pattienttid, personal, produktivitet, psykiatrin, psykvård

Lata 80-talister?

När Amelia Adamo beskrev 80-talisterna som bortskämda och lata så uppstod en ursinnig diskussion på många bloggar.

80-talisterna är ursinniga på 40-talisterna som denna gång representeras av Amelia Adamo. Senast kallades vi jätteproppen Orvar eller ett berg av ister. (Förresten, vart tog Per Nuder vägen?)

Så finns det de som hävdar att det egentligen är 90-talisterna som är lata och bortskämda - inte 80-talisterna som blivit ödmjuka och flitiga av sin kontakt med en hårdnande verklighet på arbets- och bostadsmarknad.

Sanningen är väl att varje generation har betraktat såväl yngre som äldre generationer med viss skepsis, som förmodligen bygger på bristande kontakt mellan generationerna. Det finns skrifter redan från det gamla Rom och Grekland som talar om förfallet i den unga generationen.

Själv är jag 40-talist, och när jag var ung, så demonstrerade man för Vietnam mot Nixons och Lyndon B:s krigföring. Föräldragenerationen var stockkonservativ och kallade oss "gatans parlament".

Numera tycker väl alla att vi grovt sett hade rätt.

När Beatles dök upp var jag tonåring, och lät håret växa. De vuxna förfasade sig. Hur kunde killar ha långt hår? "Man ser ju inte skillnad på killar och tjerer ..."

Så kom Rolling Stones, därefter David Bowie, punken, reggae och hårdrock. Varenda gång sa vuxengenerationen samma sak. Nedlåtande omdömen om såväl utseenden som musik. Känns väldigt korkat såhär efteråt. Men de som tänkte så är väl längesedan döda.

Å andra sidan tyckte många av oss att kommunism och socialism var vägen framåt. Det känns lite mera tveksamt numera. Stalin var redan då svår att försvara, men ordförande Mao blev vår ledstjärna med sin Lilla Röda. Numera har vi förstått att kulturrevolutionen "inte var bra", snarare katastrofal. De röda khmererna i Kambodja är inget man skryter med att ha hållit på heller.

Så lite hade vi rätt, och lite hade vi fel.

I evighetens perspektiv är regeringens kommunistiska älskarinnor en parentes. (Tage Danielsson, fritt ur minnet)

Läs även andra bloggares åsikter om Amelia Adamo, 80-talister, 40-talister, Stalin, Mao, Beatles

Allergi och död fisk

Häromdagen slog syrenerna ut. Det är min favoritdag på våren, för då slutar björkarna att släppa sitt pollen. Då är snorandet och klådan i ögonen borta. Kortison, nässpray, antihistamin, astmaspray och ögondroppar kan ställas tillbaka i skåpet för att tas fram om ett år igen. Ska väl inte klaga. Min allergi hör inte alls till de värsta, snarare bland de vanligaste. Sen kan man vara tacksam för att man slipper gräs, ek, al och gråbo som försurar sommaren för många.

Idag på eftermiddagspromenaden fick Totte upp ett spår. Han gav sig inte förrän vi tagit oss igenom en vassrugg och kommit ner på stranden, lite avsides. Där låg kadavret av en jättefisk.


På bilden är det svårt att avgöra storleken, men den var en knapp meter lång. Den såg ut att väga ungefär som Totte, alltså i 40-kilosklassen. Är inte tillräckligt kunnig för att avgöra vad det är för art. Kanske någon läsare som vet?


Läs även andra bloggares åsikter om allergi, björk, fisk, fiskart, syren

Konsten att bli lycklig och Stephen Fry.

Idag, flera månader efter att jag skrev inlägget, fick jag en kommentar. Det gladde mig.

Har sedan dess hunnit läsa två böcker av Stephen Fry: Moab is my washpot och The Liar. De tycks inte finnas i svensk översättning. The Liar är en roman med självbiografiska inslag medan Moab är mera rakt på sak - en självbiografisk historia kring hans process att komma ut som bög.

Han är hyperintellektuell och superbrittisk. Kanske därför lite för smal, särskilt utanför hemlandet. Båda bäckerna har fått lysande recensioner i engelskspråkiga tidningar och tidskrifter, men jag har inte hört talas om dem i svenska sammanhang. Självbiografin sträcker sig bara till tjugoårsåldern och sexdebuten men är en självklar läsning för den intellektuelle och välinformerade bögen.

Personligen blev jag nog lite besviken på att inte finna mer av livsvisdom i böckerna efter att ha tagit del av hans korta TV-intervju som innehöll så mycket klarsyn kring lycka-olycka. Tvärtom är hans självbiografier lite udda, mycket personliga - och har begränsad giltighet för oss vanliga människor. Hans problem är så speciella att man får en känsla av att han antingen inte har kontakt med de mera vardagliga sidorna av sin personlighet eller att han valt att inte dela med sig av dem.

Vad gäller självömkan så tror jag att den teorin har sin främsta giltighet när det gäller olika sorters missbruk: av substanser, alkohol, mat, människor osv. Där är ofta det självömkande perspektivet en viktig ingrediens i motivationen och rationaliserandet.

Nästan alla människor anser att de inte till fullo uppskattas vare sig på jobbet eller privat. Man får inte den credit man (egentligen) förtjänar - är missförstådd och underskattad. Det stämmer säkert. Hur skulle omvärlden kunna bekräfta oss fullt ut, när det bara är vi själva som känner oss tillräckligt väl för att förstå hur begåvade vi är? Vi undervärderas ständigt och jämt. Till detta kan vi förhålla oss på två sätt. Antingen blir vi besvikna på världen och människorna eller också gläds vi över den lilla uppskattning och bekräftelse vi faktiskt får. Glädjen över det halvfulla glaset är viktigare och roligare än besvikelsen över det halvtomma. Valet är vårt.

Det finns bara en väg till lycka, och den är att sluta bekymra sig för sånt som ändå inte går att ändra på. (Epiktetos, grekisk filosof ca 50-140 e. Kr.)

Läs även andra bloggares åsikter om bög, komma ut, lycka, lycklig, missbruk, självömkan, Stephen Fry

Dagens blommor

De här blommorna har jag fotograferat och redigerat ihop med min sambo Mikael W, som är mycket trädgårdsintresserad. Själv gräver jag hellre ner mig i Photoshop än i rabatterna.

Hibiskusen (den röda blomman) är en av våra krukväxter inomhus. Ranunkeln (följaktligen den vita) kommer från en bukett som vi fått i present.

Klicka på dem så blir de större.