Den som har flest lobbyister vinner

Upphovsrättens politik (vad vi kan/borde göra), praktik (vad vi/de gör) och affärsetik (vilka affärsidéer är bra?)

Detta är ett resoenmang på nivån ovanför den om uttolkning av nuvarande lagstiftning. Diskussionen syftar till att ge oss inspiration till och nya idéer om hur situationen kan förändras till det bättre.

Upphovsrättsindustrin har med rätta kritiserats för att inte tillföra kulturen och samhället något nytt. Verket finns redan men upphovpersonen - den fattige trubaduren (kallas numera singer-songwriter), som just skapar den nya kulturföreteelsen drabbas; en komposition som omfattas av upphovsrätt med ett framförande och ett phonogram (inspelning) som båda omfattas av närstående rättigheter som är ungeför desamma. Ofta överlåter han tyvärr sin upphovsrätt till en organisation som ordnar distribution, marknadsföring, styling och agerar juridiskt och politiskt i frågor om upphovsrätt. Det har uppstått en ny industri som handlar med upphovsrätt. För detta tar de 90% av intäkterna och skickar smulorna 10% till den den allt fattigare men nyskapande artisten. Deras viktigaste funktion är marknadsföring och distribution. Och det åstadkommer de med att hålla såväl trubadur som kulturkonsumenter i ett järngrepp. När nu distributionen och även marknadsföringen börjat sköta sig själv på internet så försvinner en stor del av deras existensberättigande. Resterande uppgifter skulle lika gärna kunna skötas av en fackförening för artister.

Och vem trivs i ett järngrepp? Inte trubadurer i alla fall.

När det gäller skadestånd för intrång i upphovsrätten så räknar man märkligt nog bara med vad upphovsrättsindustrin i värsta fall förlorat på intrånget. Man tar inte hänsyn till vad de tjänat på all gratis marknadsföring.

Ett exempel som jag hört ryktesvis rör Adobe som tillverkar de mest sofistikerade program för grafiska ändmål, t. ex. det marknadsledande programmet för fotoredigering Photoshop. De vet att de flesta ungdomar som använder deras program inte har råd att köpa dem. Fotoprogrammet kostar bara det ca. 10 000 kronor, och vill man ha hela den "kreativa sviten" med animation, filmeditering, vektorgrafik, design av internetsajter etc. så får man punga ut med det dubbla. Få privatpersoner har den möjligheten, och ännu färre ungdomar. Därför ser man mellan fingrarna på dem som illegalt använder programmen. De skulle ändå inte ha råd att köpa dem - alltså ingen ekonomisk förlust. Däremot får man en hel generation som så småningom kommer ut på arbetsplatser och kräver att få använda Adobes program i sitt arbete. Alltså en marknadsföringsvinst. Jag har naturligtvis inte kunnat hitta annat än anekdotiska belägg för att Adobe själva står för resonemanget, men det gör det inte mindre intressant.

Det är alltså ingen självklarhet att upphovsmannen lider någon skada av ett intrång i upphovsrätten. Med nuvarande lagstiftning så skulle varje illegal kopia av Photoshop bestraffas med 10 000 kronor i skadestånd, och dessutom fängelse eller böter som påföljd för att man brutit mot upphovsrättslagen. Är det rimligt? Knappast. Det är för lätt att påstå rätt ut i luften att man förlorat det belopp som man skulle ha fått om användaren skaffat sitt exemplar lagligt. Han kanske hade valt att inte köpa alls utan använt gratisprogrammet Gimp istället, och då hade man ju aldrig sett röken av pengarna: alltså ingen ekonomisk förlust i det fallet. Han skulle aldrig ha spelat musiken eller brukat och skrutit om programmet inför sina vänner eller arbetskamrater, och den marknadsföringseffekt som själva spridningen innebär skulle ha uteblivit. Klar vinst som uteblivit. Hur räknar man på det? Hur många köpare skulle man ha förlorat om den illegala användaren inte visat och kanske spritt sitt exemplar? Skulle man som Adobe låta udda vara jämnt och rent av tjäna ekonomiskt på saken? För att inte tala om den good-will den självsäkra attityden skapar!

Upphovsrättsindustrin är inte så monumentalt stor som den kan te sig ur den enskildes perspektiv, när de använder sin kraft för att lagföra enstaka individer. Det finns ett skäl till att man ger sig på Pirate Bays huvudpersoner, en handfull meddellösa ungdomar samt en "entreprenör" som sägs ha lite pengar på banken. Många har påpekat att t. ex. Google distribuerar adresser och metoder (torrents, t. ex.) för nedladdning av upphovsrättsskyddat material på i stort sätt samma vis som TPB. De har en ännu finurligare sökmotor och ännu större ekonomisk vinning: miljarder - medan TPB rakat in någon futtig miljon. För att inte tala om andra möjliggörare - potentiella "medhjälpare" till upphovsrättsbrott: hårdvarutillverkare som SonyEricson med sin 3G-teknik, bredbandsdistributörer, mjukvaruindustrin ... Många i miljardklassen.

Det är nog klokt av Antipiratbyrån att inte ge sig på dem, även om de ständigt och stundligen utför samma medhjälp till intrång som TPB ansetts göra. Det skulle upphovsrättsbranschen aldrig gå i land med. Den som har flest lobbyister och advokater vinner, och då skulle de hamna i ett saftigt underläge.

Det finns ett naturligt (vad jag avskyr det ordet och begreppet!) skäl till detta. Alla dessa branscher är har en lysande och expansiv framtid i stark kontrast mot de upphovrättsliga sekteristernas (Antipiratbyrån, IFPI ...) tynande tillvaro, där de försöker mjölka sista kronan ur Jussi Björlings gamla operainspelningar, vilket bara får som resultat att ingen någonsin får höra dem eftersom distribution och logistik inte skulle löna sig. De får stanna kvar i valven hos Sony eller någon annan storkund i livstid plus 50, 70 eller 90 år. Vem vet? Hela havet stormar av lobbyister och alltför ivriga tjänstemän som fingerfärdigt tillmötesgår deras önskemål med en allt strängare lagstiftning. Till vad nytta? Inte ens upphovsrättsindustrin tjänar på det. Men vi går miste om en del av vårt kulturarv. Kort sagt en skitbransch utan framtid.

Det finns anledning till optimism. Inte för att demokratin eller rättvisan segrar, inte heller för att "den ursprungliga upphovsrättshavaren" artisten eller programmeraren kommer att få en större del av kakan. Inte alls. Det kommer att reglera sig själv just av styrkeförhållandena på marknaden, denna märkliga best. Hårdvarutillverkare, programmakare och bandbreddsleverantörer ("infrastrukturen") är så oerhört mycket ekonomiskt starkare att de så småningom kommer att diktera villkoren för den tynande och snikna upphovsrättsindustrialisten som skor sig på fattiga trubadurer. Trubadurerna (hate to bring them up again!) kan få ett bättre avtal för fri nedladdning med dessa starka industrier än med upphovsrättsindustrins futila kamrerande.

Ungefär som det blev med biblioteksersättningen. I flera EU-länder (bl a Sverige) motsatte sig industrin (förlagen) effektivt att bibliotek lånade ut böcker gratis (verk med stor höjd spreds till allmänheten). Låntagarna borde betala halva eller hela bokens pris i hyra tyckte de, trots att boken redan var inköpt och betald av biblioteket. Men bibliotek i Sverige betalar redan ut en biblioteksersättning - ungefär som kassettskatten - som ska komma författare tillgodo - direkt utan att passera genom upphovsrättsindustrins giriga fingrar. I form av bl a stipendier till mindre kända författare eller sådana som gjort en insats för ett minoritetsspråk som Svenskan. EU:s argument (lobbyisternas? argument) hävdade enfaldigt att detta inte var fri konkurrens eftersom andra språk än svenska inte belönades. Efter många år av framgångsrik kamp understödd av förläggarföreningarnas lobbyister (och pengar får man anta) fick de till slut ändå ge sig. De fattade visserligen inget sådant beslut, men satte upp frågans (omkodade) nummer på en lista över "closed cases". Motparter och myndigheter meddelades endast på detta sätt, framgick efter mycket intensivt och uthålligt grävande från en journalist. Annars hade vi kanske aldrig fått veta detta icke-beslut.

Hur mycket kan vi till mans låna ut böcker CD/DVD-skivor, MP3-filer, spelprogram till kompisar, vänner, bekanta, obekanta ...? Med viss betalning för slitaget eller gratis? Med böckerna är tillgängliggörandet kontroversiellt även om jag köpt boken så kanske jag inte får låna ut den, men sälja den måste jag få göra för annars hade antkvariaten och second-hand-shopparna fått slå igen. Men det kliar i fingrarna på upphovsrätten handgångna: något borde man kunna pressa även ur dessa. Ständiga små förslag om lagjusteringar i "rätt" riktning, som eroderar grunden för denna ekonomiskt obetydliga men kulturellt viktiga spridning.

För att återknyta till skadestånden. Skulle det inte räcka med att gottgöra den skada man åsamkat trubaduren? 10 kronor till honom istället för 100 kronor till industrin. Det var ju ändå han som gjorde låten. Industrin har inte behövt pressa någon CD, designa något omslag och inte behövt bekymra sig om distribution till alla butiker och lagerhållning (logistik). Allt detta görs gratis på internet. Och detta rör ju inte upphovsmannen. Ge honom vad som honom tillkommer - inte industrin! Han kanske också tycker att udda kan vara jämnt med tanke på den kostnadsfria marknadsföring som spridningen innebär. Kanske en tia per exemplar är rimligt för honom i vissa lägen? Eller en uppskattad kostnad för alla nedladdningar på bara 2-5 kronor vore tillräckligt eftersom många raderas efter en halv provlyssning? Eller i form av stipendier som lottades ut bland dem som drabbas av nedladdningar? Kanske man inte ens skulle ta ut beloppen som skadestånd som ju innebär en obehaglig och onödigt dyrbar process med stora advokatarvoden: en liten ny avgift för varje megabyte som laddas ner - liten nog att inte höja måndskostnaden nämnvärt skulle ändå räcka för att ge trubaduren mat för dagen, men kanske inte för att göda den onödiga upphovsrättsindustrin.

Vi kan nog komma överens i godo, trubadurerna och visans vänner. Bara inte upphovsrättslobbyn lägger sig i och vill starta bråk. I såna fall får vi hämta våra starka storebrorsor - de rika och expansiva framtidsindustrierna. Och sen får vi se vem som lägger benen på ryggen.


Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, TPB, upphovsrätt, skadestånd, biblioteksersättningen, lobbyister, advokater, trubaduren, kulturarv, spridning, distribution

The Pirate Bay - Domen

Medhjälp del III

Så har jag då äntligen orkat läsa igenom domen som är på dryga 100 sidor. Den är systematisk och välskriven så långt jag begriper. Domaren verkar väl insatt i området, och de bedömningar han gjort av lagstiftning och bevisning förefaller rimliga, om än i strängaste lag. Det är många faktorer som ska vägas in för att bedöma strafflängd och nivå på böter/skadestånd. En mildare bedömning är självklart möjlig, knappast en strängare. Men min poäng är att domaren är OK. Det är inte han eller domstolen som är ondskefull utan lagen som är orimlig, svårbegriplig och oförutsägbar.

Medhjälp till brott mot upphovsrätten är vad de åtalade fällts för. De har inte själva gjort skyddade verk tillgängliga för allmänheten utan hjälpt andra att begå sådana brott. Medverkan eller medhjälp i lagens mening är vidare än man kan tro. Det ska visserligen finnas uppsåt, man ska vara medveten om att de egna insatserna kan underlätta eller uppmuntra viss brottslighet. Annars räcker det med mycket små insatser, som inte behöver vara nödvändiga eller avgörande för brottets förövande.

Där har man med rätta invänt att med denna vida definition av medhjälp så skulle tillverkare av vapen eller till och med bilar göras medansvariga till allvarliga brott. Det är ju allmänt bekant att pistoler kan användas vid rån och mord, och att bilar kan användas för att köra ihjäl folk eller fly från ett bankrån. Även en förskärare eller ett rep kan användas av en mördare, men det skulle leda till absurditeter att betrakta tillverkare och försäljare av dessa alldagliga föremål som skyldiga till medhjälp vid sådana brott.

En torrentfil kan man hitta genom vilken sökmotor som helst, vanligen Google. TPB (The Pirate Bay) lagrade systematiskt enbart torrentfiler, men inte enbart upphovrättsligt skyddade. Bredbandsleverantörer och hårdvarutillverkare möjliggör dagligen olagliga nedladdningar. Varför ska just TPB anses vara skyldiga till medhjälp? Var drar man gränsen? Det begriper åtminstone inte jag. Säkerligen finns det juridiska finesser som jag inte känner till som kanske kan förklara skillnaden.

Den åklagare jag nyligen skrev om övervägde att åtala anställda på ungdomsmottagningar för medhjälp till våldtäkt om de delade ut kondomer eller p-piller till ungdomar under 15 år, eftersom nästan alla samlag i den åldersgruppen ska betraktas som våldtäkter. Tydligen har begreppet medhjälp även här en godtyckligt omfattande betydelse, om man så önskar.

Problemet med legal medhjälp är att det är svårt att förstå var gränsen går. Hittills har jag trott att USA med sina "accessory before or after the fact" (medhjälp före eller efter brottet) haft en mycket strängare lag och praxis än Sverige. Vid en snabb koll på Wikipedia verkar det snarare som om begreppet medhjälp/medverkan är lika diffust i hela västvärlden, och att praxis varierar historiskt och från fall till fall på ett mer godtyckligt sätt än jag kunnat ana. Som medhjälp räknas allt tänkbart - inte bara direkta handlingar: uppmuntran (motivation), förse med verktyg/medel eller möjlighet (!). I vissa fall räcker det med att man känner till att ett brott ska begås eller har begåtts och inte rapporterar det. Ibland har det krävts att brottslingen som man varit medhjälplig till ska ha dömts för sitt brott, men vanligen inte. Vid medhjälp till konspirationer (stämpling?) så kan man fällas för medhjälp även om det planerade brottet aldrig genomförs. Tanken svindlar.

Det verkar vara alla gummiparagrafers moder. Alla kan anses skyldiga till medhjälp till en rad brott.

Dessutom verkar jurister världen över anse att medhjälp ska dömas lika strängt som huvudbrottet. Undantagsvis mildare. Skadestånden och fängelsestraffen i domen mot TPB är ett uttryck för detta tankesätt.

Huvudbrottet vid TPB-rättegången är brott mot upphovsrätten. Det har begåtts av alla de tusentals uppladdare (seeders) som tillgängliggjort verken för allmänheten automatiskt när de själva samtidigt utgjort denna allmänhet i egenskap av nedladdare (leechers). Torrentprogrammen fungerar ju så att den som vill ladda ner en viss fil samtidigt måste dela med sig av de filfragment som man själv redan har erhållit. På så vis skapas hela tiden lika många uppladdare som nedladdare, och gruppen av kriminella varierar i varje ögonblick.

Det är dessa diffusa nedladdare (somtvingas bli uppladdare) som är de riktiga bovarna, men dem kommer man inte åt så lätt. Det vore dessutom dålig publicitet att sätta dit alla "vanliga" människor. Men det är faktiskt de som begår brottet, och åsamkar upphovsrättshavarna den ekonomiska skadan. Det vore rimligare att alla dessa massor av människor delade lika på straffbördan (om man mot förmodan kunde finna dem). Var och en kunde kanske få en månad villkorligt och en tusenlapp i böter, lite varierande beroende på exakt vad man laddat ner.

Medhjälpsbrottet kan inte rimligen ha ett större straffvärde än huvudbrottet, men här har domaren lagt ihop alla medhjälpsbrott genom att summera de ursprungliga skadestånden. De har i sin tur skattats som den ekonomiska skada som åsamkats innehavaren av upphovsrätten. I samtliga fall stora multinationella mediföretag. Aldrig den enskilda fattiga artist som brukar åberopas när man vill motivera skyddet av upphovsrätten.

Man får innerligen hoppas att högre rättsinstanser har en mera restriktiv tolkning av hur medhjälp ska bedömas i detta sammanhang. Det finns också i befintlig lag utrymme för andra resonenmang rörande skadeståndet. Hur stor är egentligen skadan? Hur många biobesök har inställts, och hur många CD/DVD-skivor är osålda till följd av dessa upp- och medladdningar? Ska man inte väga in positiva spridningseffekter: Kanske någon sett piratkopierat material och blivit så intresserad att det lett till ett biobesök eller inköp av CD/DVD. Kanske ännu fler hört talas om produkten (verket) när den illegala kopian visas på YouTube och liknande? Kan det faktiskt vara så att den inbillade skadan helt uppvägs av PR- och reklamvärdet? Det skulle visserligen inte minska fängelsestraffet men skadeståndet avsevärt.

Ytterst måste emellertid lagen ändras eller åtminstone förtydligas så att vi vanliga människor begriper vad som är olagligt, både när der gäller nedladdning och medhjälp.

Det finns alltså andra juridiska konstigheter än upphovsrätten (immaterialrätten). Själva begreppet medhjälp verkar vara ett Mecka för den som inte riktigt kan styrka ett brott, men vill sätta dit nån ändå. Skrämmande.


Läs även andra bloggares åsikter om domaren, domen, godtycke, Google, gummiparagraf, leecher, medhjälp, seeder, TPB