Kristdemokrater är som Sverigedemokrater - fast med invandring

Har Sverigedemokraterna samma ideologiska ståndpunkt som Kristdemokraterna?

Ekots lördagsintervju med Göran Häggström var intressant. Intervjuaren ställde relevanta frågor, men kunde kanske ha följt upp de långa och pladdriga svaren lite fräckare.

Först framhöll han att Kristdemokraterna just förlorat i sin enda aktuella större profilfråga: homoäktenskap. Vad GH svarade kunde lika gärna vara ett svar på frågan om varför mjölpriset går upp. Väldigt många ord som kunde ha kommit direkt ur floskelbingo.

Därefter hävdade intervjuaren Tomas Ramberg att Kristdemokraternas ideologi på punkt efter punkt var mycket lik Sverigedemokraternas - invandrarfrågan undantagen. Det är kanske inte så konstigt, om man beaktar att båda partierna har värdekonservatism som fundament. Men en tankeställare borde det vara för de "kändishumanister" som lockats in i KD:s garn.

Kristdemokraterna har varit, är och förblir ett problem när det gäller lika rättigheter för homo-, bi- och transsexuella - HBT-frågor. Sedan urminnes tider är de emot alla förändringar till det bättre. Tills de redan har genomförts. Sedan är man emot nästa förändring. Senast mot samkönade äktenskap. De borde enligt alla kristna sätt att se det skämmas, men det gör de förstås inte.

Senaste argumentet de kved fram var det evinnerliga barnets bästa. Det är alltid bäst för barnet att växa upp med sin mamma och pappa - alltså inga homoäktenskap, resonerades det. Argumentet barnets bästa har blivit lite av en sköld man kan hålla upp framför sig i desperata lägen när argumenten tryter. Extra patetiskt måste det ha låtit när tidningarna samtidigt braskade med Josef Fritzl som hållit sina barn inspärrade under 24 år i en källare medan han förgripit sig på dem. Det är lätt att inse att det långtifrån alltid är bäst för barnet att växa upp med sina föräldrar, och det är viktigt att förstå varför och när det inte är bra.

Annars är barnets bästa mest gångbart när det gäller barnpornografi, nätcensur, vårdnadstvister, uppehållstillstånd, lokala 30-sträckor och miljön. Har man inga argument går det alltid att dra till med: men men tänk på barnen. Vill man poängtera att det är ironi så ska ordet barn uttalas som frissan Gulletussan i Klara och Mia.

Läs även andra bloggares åsikter om Kristdemokrater, Sverigedemokrater, värdekonservatism, Göran Häggström, HBT, Josef Fritzl, Gulletussan

HBT - homo- och bisexuella samt transpersoner

Normalitet på sexualitetens område - är det bara ett statistiskt begrepp? Legala frågor: var går gränsen för det förbjudna. Etiska aspekter: var borde gränsen gå? Räcker det med tumregeln: "samtyckande vuxna"? Och hur ska en psykolog förhålla sig till och hantera sådant?



På tisdag ska jag ha en föreläsning för psykologer om hur man hanterar HBT-personer inom psykologi och psykoterapi. Uppdraget är inte särskilt väldefinierat, så jag kan prata om vad jag vill. Hälften av åhörarna har KBT-inriktad utbildning och hälften psykodynamisk. Bara det kan ju liva upp diskussionerna, hoppas jag.

Som utgångspunkt hade jag tänkt ta några typärenden t. ex. tonåringen som kommer på remiss från skolkuratorn med frågeställningen: homosexuell? Vad menas med frågan? Varför kan inte tonåringen själv svara. Innebär det ett problem? För vem? Och har andra med den saken att göra? Det är inte helt klart vad kuratorn vill ha hjälp med. Sådana remisser skrivs. Jag vet för jag har besvarat åtskilliga.

Detta det enklaste av typfall kan ha många varianter - "komplikationer": kulturell bakgrund, språksvårigheter (tolkning), religion, ensamhet, depressivitet, suicidalitet, drogmissbruk, hypersexualitet, hiv, "effeminisering" - trans-problematik (nedan), prostitution ... Hur hanterar man det på bästa sätt.

Andra typfall: utredning av transsexualitet, shemales, bisexuella män som "vänstrar", vad är "sexmissbruk" (hypersexualitet, "nymfomani", hormonrubbning eller bara en normalvariant?) eller homosexuella som vill bli "botade" (t. ex. av religiösa skäl). Hur gör man med alla dessa olika HBT-personer när de söker psykologhjälp? Kan man hjälpa en pedofil att leva ett rättskaffens liv?

Jag tyckte först att jag skulle ha en genomgång av teorier på området, och ha fallbeskrivningar på slutet, men har nu bestämt mig för att göra tvärtom. Teorier tar vi bara om de behövs för den kliniska (=praktiska) handläggningen.

Det skulle vara roligt att få synpunkter på vad jag mera skulle kunna ta upp. Eller kreativa förslag om handläggningar.